58
och så många förtrollningar, att de kunna göra en människa alldeles vimmelkantig.»
— »Jag har redan sagt er, käre vän, genmälde kyrkoherden, att det sker för att förströ våra tankar på lediga stunder, och på samma sätt som man i väl ordnade samhällen tillåter att det får finnas schackspel, kägel- och biljardspel för att roa somliga, som icke behöfva eller böra eller kunna arbeta, så tillåter man ock att det får tryckas och finnas dylika böcker, emedan man tror, som sanningen är, att ingen kan vara så okunnig att han håller någon af dessa böcker för verklig historia. Och om det vore mig förunnadt och åhörarne det önskade, skulle jag, i fråga om hvad riddareböcker böra innehålla för att vara goda, säga saker som tilläfventyrs vore nyttiga och äfven nöjsamma för somliga; men jag hoppas att den tid skall komma, då jag kan meddela det åt någon, som kan afhjälpa det onda. Tro emellertid, herr värdshusvärd, hvad jag har sagt er, och tag edra böcker, och se till huru ni kan komma till rätta med deras sanningar eller lögner; väl bekomme de eder, och gifve Gud att ni icke kommer att halta på samma fot som D. Quijote!»
— »Å nej, svarade värden; en sådan tok blir jag inte att jag ger mig till vandrande riddare, ty nog ser jag att det nu inte är bruk som det var på den tiden, då, efter hvad det påstås, dessa berömda riddare drogo omkring i världen.»
Vid midten af detta samtal kom Sancho tillstädes och vardt mycket bestört och fundersam öfver hvad han hörde sägas om att nu för tiden vandrande riddare icke längre vore brukliga, och att alla riddarböcker vore dumheter och lögner, och han föresatte sig i sitt hjärta att afbida, huru denna hans herres färd månde aflöpa, och beslöt att, om den ej lyktades så väl som han trodde, öfvergifva honom samt återvända till hustru och barn och sitt vanliga arbete.
Värdshusvärden ämnade just bortbära kappsäcken och böckerna; men kyrkoherden sade till honom: »Vänta, jag vill se hvad det där är för papper, som äro skrifna med så vacker stil» Värden tog fram dem och lämnade dem åt honom att läsa; kyrkoherden såg då att det var inemot åtta handskrifna blad, som öfverst hade en med stora bokstäfver skrifven titel, så lydande: Novell om den dåraktiga Förvetenheten. Han läste tre eller fyra rader tyst för sig själf och sade: »Titeln på denna novell behagar mig verkligen icke illa, och jag har lust att läsa den hel och hållen.» Hvartill värden svarade: »Ers Vördighet kan gärna läsa den, ty jag
