60
4 Don Cirongilio af Thracien, författad af Bernardo de Vargas, vara af de galnaste riddareromaner. Felixmarte af Hyrkanien förekom äfven i D. Quijotes bibliotek (se sjätte kapitlet), ehuru då med titeln Florismarte, hvilket var det namn hjälten förde i begynnelsen.
5 Gonzalo Hernandez af Córdoba (1443—1515) gjorde verkligen skäl för sitt ärorika tillnamn El gran Capitan genom mångfaldiga bedrifter i kriget mot Granada och i de af honom ledda spanska fälttågen i Södra Italien. Sedan han flera gånger besegrat Fransmännen och två gånger eröfrat konungariket Neapel, gjorde Ferdinand den Katolske honom till vice-konung i detta land, men blef snart afundsjuk öfver hans stora ära och sökte därför på flerfaldigt sätt att trakassera honom. Så begärde han en gång räkenskap för de stora penningsummor, som Gonzalo emottagit, och denne afgaf då följande räkning:
»1000,000 dukater till kulor och krut.
200,726 duros och 9 realer till munkar, nunnor och tiggare, för att bedja Gud om framgång åt de spanska vapnen.
50,000 dukater till förfriskning åt hären på en bataljdag.
Halfannan million dukater till fångars och sårades underhåll.
10,000 dukater till parfymerade handskar för att bevara trupperna mot stanken af de på valplatsen utsträckta döda fienderna.
160,000 dukater för att låta uppsätta nya och laga gamla kyrkklockor, som tagit skada af att ringas alla dagar för nya segrar.
En million till tacksägelsemässor och Te-Deum.
Tre millioner till själamässor för de döda, och
Ett hundra millioner för mitt tålamod att höra på, huru man fordrar räkenskap åt den, som åt sin konung eröfrat ett rike.»
Berättelsen härom, prydligt präntad och infattad i glas och ram, finnes uppsatt i artillerimuséet i Madrid. — Diego Garcia de Parades (1469—1533) var äfven en tapper och äfventyrlig krigsman; han har, som prästen ganska riktigt säger längre fram, själf författat sin lefnadsbeskrifning.
6 Ordagrant: som om det hade varit små munkar af bönor. Ett nöje för barn, hvilket man numera känner blott af detta ställe hos Cervantes, bestod, enligt dennes kommentator Clemencin, däruti, att man skar ut bönorna, så att hylsans spets hängde ned åt ena sidan och föreställde kapuschongen; det öfre stycket af bönan föreställde sedan hufvudet, resten af hylsan kroppen eller rocken.
7 Barfotamunkar utgjorde ej någon orden för sig, utan funnos inom mångfaldiga af de olika munkordnarne, isynnerhet sådana som ombildat sig efter strängare regel. Ursprungligen berodde väl bruket att gå barfota dels på klimatiska förhållanden, dels och kanske hufvudsakligen på de första munkarnas armod, och, när denna senare orsak icke längre förefanns som tvingande, men bruket ändock följdes, kom detta lätteligen att anses som ett tecken till helighet; så var fallet, särdeles i Spanien, under 16:e och 17:e seklerna. Redan i hednavärlden hade dock bruket att gå barfota funnits såsom tecken till sorg eller till vördnad, som man villa visa gudamakterna, och än i dag iakttages det i österlandet vid besök hos förnäma personer.
8 För ett en bok skulle få tryckas i Spanien, erfordrades en dubbel licencia (tillstånd), nämligen en af de andliga myndigheterna, att boken
