gripas och tagas till rättesnöre. Detta så mycket mera som genom det jag nu ärnar säga dig du skall komma till fullständig insikt om hvilket stort misstag du vill begå. Säg mig Anselmo: om Himlen eller en lycklig tillfällighet gjort dig till herre och laglig ägare af en den skönaste diamant, om hvars förträfflighet och äkthet alla juvelerare, som såge den vore fullt öfvertygade, så att de alla med en mun och i mening förklarade, att den i vikt, förträfflighet och dyrbarhet uppnådde allt hvartill en sådan stens art kan hinna, och du själf trodde detsamma; vore det då riktigt, om du finge lust att taga den diamanten och lägga den mellan hammare och städ och där blott med armkraft och slag undersöka, om den är så hård och fin som folk säger? och än mer att du satte lusten i verket? Ty, antaget att stenen motstode detta dåraktiga prof, skulle han icke därför få någon tillökning i värde eller rykte; men, om han ginge sönder, — hvilket ju kunde hända, — vore han då icke alldeles förstörd? Jo för visso, och skulle lämna sin ägare ett sådant anseende, att alla skulle hålla honom för en narr! Nåväl, tänk dig nu, käre Anselmo, att Camilla är en sådan dyrbar diamant så väl i ditt eget som i andras omdöme, och att det ej ligger något förnuft i att utsätta denna juvel för möjligheten att taga skada; ty, äfven om den förblir oskadd, kan den ej få högre värde än den nu har, och om den nu vore för svag och ej hölle stånd, så betänk redan nu i hvilket läge du skulle komma utan den och huru stort skäl du då hade att klaga öfver dig själf, som förskyllat både hennes och ditt eget fördärf. Besinna att det icke finnes någon juvel i världen, som har sådant värde som en kysk och ärbar hustru, och att kvinnornas ära består i deras goda rykte; och då din makas är sådant, att det står så utomordentligt högt som du själf vet, hvarför vill du draga detta vissa förhållande i tvifvelsmål? Besinna, min vän, att kvinnan är en ofullkomlig varelse, och att man ej bör lägga stötestenar i vägen för henne, på hvilka hon kan snubbla och falla, utan fastmer borttaga dem och rensa hennes väg från hvarje hinder, på det hon lätt och obesvärad må kunna skynda att vinna den fullkomlighet som fattas henne och som består i att vara dygdig. Naturforskarna berätta, att hermelinen är ett litet djur med ett det hvitaste skinn och att jägarna för att fånga det begagna följande list: enär de känna de ställen, där djuret har sin gång och dit det plägar skynda undan, afspärra de dem med smuts och skrämma sedan upp det och drifva det ditåt; när då hermelinen kommer till det smutsiga stället,
