Allt hvad jag hittills har sagt dig, Anselmo, har endast varit sådant som angår dig, och nu är det så godt att också höra något af det som mig vidkommer; blir jag vidlyftig, så förlåt mig, ty allt hvad jag har att säga är nödvändigt för den labyrints skull, där du förvillat dig och ur hvilken du vill att jag skall taga dig ut. Du håller mig för din vän, och vill beröfva mig äran, något som strider mot all vänskap; och ej nog med att du begär detta, ditt bemödande går också ut på att jag skall beröfva dig din ära. Att du vill beröfva mig min är klart; ty, när Camilla ser att jag lägger ut mina krokar för henne, såsom du begär af mig, så måste hon säkerligen anse mig för en ärelös och illasinnad människa, efter jag vill och företager något, som är så skildt från allt, hvartill känslan af mitt eget värde och din vänskap förplikta mig. Att du vill att jag skall beröfva dig din, därom kan ej finnas något tvifvel; ty, när Camilla ser att jag lägger ut mina krokar för henne, måste hon tro att jag hos henne märkt något lättsinnigt drag, som gifvit mig dristighet att yppa mitt onda begär, och, då hon kommer att anse sig som vanhedrad därigenom, så drabbar hennes vanära dig, såsom tillhörande henne. Och häraf kommer hvad som allmänneligen säges, nämligen att en otrogen hustrus man — äfven om han icke själf vet eller har gifvit anledning till att hans hustru ej är sådan hon bör vara, och om det icke stått i hans makt ej heller berott på någon hans otacksamhet eller bristande försiktighet att hindra hans missöde, — att mannen i alla fall omtalas och nämnes med ett smädligt och gement namn, och de som känna till hans hustrus dålighet betrakta honom på sitt vis med föraktfulla, i stället för medlidsamma ögon, som de borde, då de veta att han icke af eget förvållande, utan genom sin syndiga makas lusta kommit i denna olycka. Men jag vill säga dig orsaken hvarför en brottslig hustrus man med rätta blir vanhedrad, till och med om han icke vet om att hon är dålig och hvarken har skuld eller del däri eller gifvit anledning därtill; och du må ej tröttna att höra på mig, ty alltsammans skall ju tjäna till det bästa. När Gud skapade vår förste fader i det jordiska paradiset, då lät han, som den Heliga Skrift säger, en tung sömn falla öfver Adam, och vid han sof, tog han ur hans vänstra sida ett refben, af hvilket han danade vår modet Eva; och, när Adam vaknade och såg henne, sade han: Detta är kött af mitt kött och ben af mina ben. Och Gud sade: För hennes skull skall en man öfvergifva sin fader och sin moder, och de tu skola varda till ett kött. Och då stiftades
