76
nya osanningar; men ändtligen beslöt han sig för att säga honom att Camilla var lika otillgänglig för skänker och löften som för ord, och att det vore ändamålslöst att ytterligare anstränga sig, emedan det endast vore förspilld tid.
Men ödet, som länkade sakerna på annat vis, fogade så att Anselmo, hvilken en dag lämnat Lotario och Camilla ensamma, såsom han annars plägade göra, inneslöt sig i ett sidorum och genom nyckelhålet såg och lyssnade på hvad de båda förehade; han märkte då att på mera än en half timme Lotario icke talade ett ord till Camilla och ej skulle hafva sagt henne ett enda, om han så hade varit där ett århundrade. Nu vardt det klart för Anselmo att allt hvad hans vän hade sagt honom om Camillas svar var dikt och osanning, och, för att öfvertyga sig om det verkligen förhöll sig så, lämnade han rummet, kallade Lotario afsides och frågade honom hvad nytt han hade att förtälja samt huru Camilla var stämd. Lotario genmälde att han icke ämnade åtgöra något vidare i saken, emedan hon svarade honom så kärft och snäsigt, att han icke hade mod att ånyo säga henne något.
— »Ha, Lotario, Lotario, sade Anselmo, hur illa du motsvarar din plikt mot mig och mitt stora förtroende till dig! Nu har jag stått och sett på dig genom detta nyckelhåls öppning och märkt att du icke sagt ett ord till Camilla, och jag kan däraf förstå att du ännu har de första osagda. Förhåller det sig nu så, som det otvifvelaktigt gör, hvarför bedrager du mig? eller hvarför vill du genom ditt svek beröfva mig de medel jag kunde finna för att ernå min önskan?»
Anselmo sade icke mera; men hvad han sagt var nog att göra Lotario flat och förvirrad. Nästan som om han ansåge sin heder förnärmad af att hafva blifvit ertappad med osanning, lofvade han Anselmo med en ed att han från det ögonblicket åtoge sig att göra honom till viljes och icke narras för honom, såsom Anselmo nog skulle få se, om han uppmärksamt följde hans åtgörande, ehuru han icke ens kunde behöfva att göra sig något besvär, ty den omsorg Lotario ämnade ägna åt att tillfredsställa sin väns önskan skulle betaga denne hvarje misstanke. Anselmo trodde honom och, för att gifva honom lugnare och mera ostörd läglighet, beslöt han att vara hemifrån i åtta dagar och begifva sig till en vän, som bodde i en by icke långt ifrån staden och med hvilken han uppgjorde, att denne mycket enträget skulle bjuda honom till sig, på det han hos Camilla måtte ha en giltig anledning för sin afresa.
