Därmed gick Lotario; dagen därpå reste Anselmo bort under förevändning att besöka sin vän på landet, och kom tillbaka för att gömma sig, hvilket han kunde göra med allsköns bekvämlighet, då den med flit lämnades honom af Camilla och Leonela. Där befann han sig således nu på sitt gömställe, i sådan sinnesskakning som den kan tänkas vara hvilken väntade att med egna ögon se sin heder alldeles sönderstyckas och som var i fara att förlora sitt högsta goda, som han trodde sig äga i sin älskade Camilla.
När nu Camilla och Leonela voro säkra på att Anselmo var gömd, gingo de in i förrådskammaren, och knappt hade Camilla satt foten därin, då hon med en djup suck sade: »Ack kära Leonela! vore det icke bättre, innan jag verkställer det som jag ej vill meddela dig, på det du ej må söka förhindra det; vore det icke bättre, säger jag, att du toge Anselmos dolk, som jag bedt dig om, och med den genomborrade detta ärelösa bröst? Men nej, gör det icke, ty det är ej rätt att jag får umgälla en annans brott. Först önskar jag veta hvad Lotarios oblyga och fräcka ögon kunnat se hos mig, som gifvit honom anledning till den dristigheten att för mig yppa en så lastbar önskan, som han för mig uppenbarat med förakt för sin vän och vanära för mig. Ställ dig där vid fönstret, Leonela, och ropa på honom, ty utan tvifvel står han på gatan och väntar att få sätta sin onda afsikt i verket; men först skall min egen sättas i verket, trots det att den är lika grym som hederlig.»
— »Ack, min härskarinna! svarade den sluga och väl inlärda Leonela; hvad vill du väl göra med denna dolk? Vill du kanske taga lifvet af dig, eller af Lotario? Hvilketdera som helst, kommer det att lända till mistning af ditt goda namn och rykte. Bättre är att du döljer din skymf och icke ger denna otäcka karlen anledning att komma in här i huset och träffa oss ensamma; betänk, señora, att vi äro svaga kvinnor och han är karl och en tilltagsen karl, och, som han kommer med sådant ondt uppsåt och är förblindad af sin passion, skall kanske, innan du hinner utföra din föresats, han begå något som vore värre för dig än om han toge ditt lif. Ve öfver min husbonde Anselmo, som velat lämna denna oförskämda människa ett sådant insteg i sitt hus! Och om du, señora, nu dödar honom, såsom jag tror att du ämnar göra, hvad skola vi göra med honom, sedan han är död?»
— »Hvad? min vän, svarade Camilla; vi låta honom ligga, och Anselmo får begrafva honom; det är icke mer än
