94
med Lotarios eftersändande måtte uteblifva, emedan han befarade att någon bråd olyckshändelse kunde tillstöta. Han var äfven redan i begrepp att röja sig och framträda för att omfamna sin maka och taga henne ur hennes villfarelse, men han hejdade sig, ty han såg Leonela komma tillbaka ledande, Lotario vid handen.
Så snart Camilla varseblef honom, drog hon med dolken ett långt streck framför sig på marken, och sade: »Lotario, gif akt på hvad jag säger dig: om du understår dig att öfverskrida det streck du här ser eller ens komma det nära, så i samma ögonblick jag märker att du ämnar det, i samma ögonblick ränner jag i mitt bröst denna dolk, som jag håller i handen. Men, innan du svarar mig ett ord härpå, vill jag att du hör på några andra ord af mig, så skall du sedan få svara hvad du helst gitter. Först och främst vill jag att du skall säga mig, Lotario, om du känner min man Anselmo och hvilken mening du hyser om honom; och för det andra vill jag också veta om du känner mig. Svara mig på detta och var icke förlägen och fundera icke heller länge på hvad du bör svara, ty det är ju inga kinkiga ting jag spörjer dig om.»
Lotario var ej så enfaldig att han icke förstod hvad Camilla ämnade göra, redan från första stund då hon tillsagt honom att ombestyra att Anselmo skulle gömma sig, och därför lämpade han sig efter hennes plan med så mycken urskillning och så i lagom tid, att de båda hade kunnat låta denna hopgjorda tillställning gälla för den vissaste sanning. Han svarade henne alltså på följande vis: »Icke trodde jag, sköna Camilla, att du kallat mig för att fråga mig om saker, som ligga så fjärran från den afsikt, med hvilken jag kommer hit. Om du gör det för att uppskjuta med den ynnest du lofvat mig, hade du kunnat undanhålla den tidigare, ty efterlängtad lycka blir oss så mycket mera till kval, ju närmare vi hafva hoppet att få äga henne. Men på det att du ej må säga att jag icke besvarar dina frågor, så förklarar jag att jag känner din make Anselmo och att vi känna hvarandra sedan våra spädaste år; men icke har jag lust att säga hvad du lika väl känner om vår vänskap, för att ej själf göra mig till vittne om den oförrätt kärleken kommer mig att begå mot honom, kärleken som är en så kraftig ursäkt för ännu svårare felsteg. Dig känner jag och hyser för dig samma aktning som han; ty vore det ej så, skulle jag sannerligen icke för mindre företräden än dina handla i strid mot hvad jag är skyldig mig
