där borta som soldat, den andre som kejsare och jag som djäfvul, och jag är en af hufvudpersonerna i skådespelet, då jag i det här sällskapet alltid spelar de förnämsta rollerna. Önskar Ers Nåd veta ännu något mera om oss, så fråga mig och jag skall svara er på det noggrannaste; ty, eftersom jag är en djäfvul, så vet jag allt.»
— »På mitt hedersord som vandrande riddare, svarade D. Quijote, då jag såg denna vagn, trodde jag att något viktigt äfventyr erbjöde sig åt mig; men nu säger jag att man måste gripa företeelserna med händerna för att bli tagen ur sin villfarelse. Gån i Guds namn, godt folk, och firen er fest och sen till om I hafven något uppdrag att gifva mig, hvarigenom jag kan vara er nyttig, så skall jag utföra det beredvilligt och gärna; ty ända från barndomen har jag haft smak för utklädsel, och under mina ynglingaår följde jag alltid skådespelarna med längtansfulla blickar.»
Medan de på detta sätt samtalade med hvarandra, fogade ödet så att en af sällskapet, hvilken var klädd i en narrdräkt med många bjällror och som upptill på en käpp bar tre uppblåsta oxblåsor, närmade sig. Då denna löjliga figur kom i D. Quijotes närhet, började han svänga hit och dit med käppen, slå med blåsorna mot marken och under höga luftsprång låta sina bjällror klinga; denna spöklika uppenbarelse skrämde Rocinante till den grad att han började skena, utan att D. Quijote förmådde hålla honom tillbaka, och satte af utåt fältet med vida större lätthet än man någonsin kunnat tilltro hans knotiga benrangel. Sancho, som betänkte huru stor faran var för att hans herre skulle bli afkastad, hoppade af sin grålle och skyndade i största hast till hjälp; men, när han kom fram, låg riddaren redan på marken och bredvid honom Rocinante, som fallit omkull på samma gång som hans herre: den vanliga utgången och slutet på Rocinantes ystra vågstycken.
Men knappt hade Sancho lämnat sitt ök för att bispringa D. Quijote, förrän den danslystne djäfvulen med oxblåsorna hoppade upp på grållen och slog honom med blåsorna om öronen, hvarvid förskräckelsen och smällarna, mera än själfva smärtan af slagen, drefvo denne i vild flykt öfver fältet fram emot byn, dit skådespelartruppen begaf sig till festföreställning. Sancho såg sin åsnas fyrsprång och sin herres fall och visste icke hvilketdera af dessa båda nödfall han först skulle afhjälpa; men, eftersom han var en god vapendragare och trogen tjänare, segrade slutligen hos honom kärleken till hans herre öfver ömheten för hans åsna; ehuru hvar gång han såg
