100
och uppriktige Sancho, så låtom oss lämna dessa spöklika figurer i deras värde och åter börja sökandet efter bättre och förnämligare äfventyr, ty jag kan se på denna trakt att här icke kunna fattas många och mycket märkliga sådana.»
Därpå svängde han om sin häst, Sancho fattade sin åsna vid grimman, Döden med hela sin lätta skvadron återvände till sin vagn och fortsatte sin resa. Ett så lyckligt slut fick det grufliga äfventyret med Dödens vagn, tack vare det hälsosamma råd Sancho Panza gaf sin herre. Men denne vederfors dagen därpå ett nytt äfventyr med en förälskad vandrande riddare, hvilket var icke mindre förvånande än det föregående.
Noter.
1 Cervantes tar i sin D. Quijote ofta nog sina figurer och händelser direkt ur lifvet; men icke öfverallt kan detta påvisas så lätt som i detta kapitel. Las Cortes de la Muerte, Dödens Riksdag, är ett på sin tid berömdt andligt festspel (auto), som, begynt af Miguel de Carvajal från Placencia och slutadt af Luís Hurtado från Toledo, trycktes 1557 i sistnämnda stad med tillägnan till konung Filip den Andre. Styckets innehåll är i korthet följande: Då från alla håll inlupit klagomål öfver det sitt hvarpå Döden sköter sitt kall, låter denne genom sin härold, Tiden, kalla hela världen till en riksdag, på det folk må kunna andraga sina besvär, och han själf rättfärdiga sig. Under trumpetskall komma nu en biskop, såsom ombud för det andliga ståndet, en fåraherde, en riddare, en rik borgare, ett par röfvare, en tiggare, en nunna, en advokat, en läkare och många andra, bland hvilka — utmärkande för den tidens Spanien! — äfven infinner sig en indian-kazik, som berättar huru lyckliga och oskyldiga hans landsmän förr lefde som hedningar, och huru de nu, då de undfått kristendomens välsignelse, hemsökas af allt slags kval och förtryck. Sedan Döden afvisat alla klagomålen såsom obefogade, ställer han till sina riksständer en allvarlig anmaning att omvända sig i tid, innan uppståndelsens dag kommer; satan far i förtviflan ner i helvetet, och Luther, som till sluteffektens förhöjande helt oförhappandes miste uppträda, brännes på bål inne å scenen. Detta stycke, som innehåller många besynnerligheter, men äfven ställen af hög poetisk stämning, spelades för folket, såsom man kan se af föreliggande kapitel, ofta under tiden mellan 1550 och 1620, företrädesvis väl i smärre orter. — Dramatiska framställningar af andligt innehåll uppfördes ej längre i kyrkan eller på platsen där utanför, såsom fallet var i början, utan blott på gator och torg från en eller flera vagnar; dessa voro merendels omgifna af förhängen, och, när dessa drogos åt sidan, visade sig dekorationerna, sådana som pjäsen fordrade dem. Det är en vagn af detta slag, som i detta kapitel skådespelarna använda jämväl till en liten konstresa. L. Braunfels.
2 Spanioren har svårt att sätta sig in i främmande seder och föreställningar, hvarför äfven sådant, som i ett eller annat hänseende stöter honom, a priori antages icke höra hemma i hans eget land; däraf det ofta förekommande talesättet: estamos aquí ó en Jauja (med varianterna
