114
vid sadelknappen för den händelse den skulle behöfvas eller inte, och jag ägnar den sådan dyrkan[1] och har den så kär, att sällan ett ögonblick förgår utan att jag kysser den tusen gånger och trycker den intill mig.»
Med dessa ord räckte han vinbälgen åt Sancho, och denne lyfte upp den, satte den för munnen, och kikade därefter i en kvarts timme på stjärnorna och, när han slutat dricka, lade han hufvudet på sned, uppgaf en ljudlig suck och sade: »Ack, så’nt litet as till vin! se det kan man kalla äkta!»
— »Ser ni nu, sade han af Skogen, huru ni för att berömma vinet kallade det as?»
— »Ja bevars, svarade Sancho, jag medger att jag nu inser att det inte är någon smädelse att kalla någon för as, när man därmed menar ett beröm. Men säg mig, så sant Gud måtte hålla vid lif hvad ni har kärast, är inte vinet från Ciudad Real?»
— »Ni är en ordentlig vinproberare! svarade han af Skogen; därifrån är det verkligen[2], och det är redan åtskilliga år gammalt.»
— »Och det vill ni tala om för mig? sade härpå Sancho; tro bara inte att det ligger för högt för mig att vara kännare i fråga om vin. Är det inte präktigt, herr vapendragare, att jag af naturen har en så god och medfödd instinkt på at känna vin att, om man låter mig lukta på hvad som helst, jag genast gissar rätt på dess växtort, ursprung, smak och varaktighet samt de förändringar det bör genomgå, jämte alla andra omständigheter som kunna komma i fråga vid vin? Men det är inte så mycket att undra på, ty jag har haft i min släkt på fädernet två de ypperligaste vinkännare som La Mancha sett på många år, och som bevis härpå skall jag berätta hvad som en gång hände dem. Man lät dem båda profva vin ur ett fat, och bad dem afgifva sitt omdöme om vinets tillstånd, beskaffenhet, godhet eller dålighet. Den ene profvade det med tungspetsen, den andre bara höll det för näsan. Den förste sade att vinet smakade järn, den andre att det snarare smakade af läder. Ägaren sade att fatet var rent och att ingenting blandats i vinet, hvaraf det kunnat få smak af järn eller läder. Detta oaktadt vidhöllo de båda utmärkta vinkännarna sitt påstående. I tidernas längd blef vinet utsåldt, och, då fatet rengjordes, hittade man däri en liten nyckel som hängde vid en läderrem. Däraf kan Ers Nåd se om en man, som härstammar från sådana förfäder, kan afgifva sitt omdöme i dylika mål.»
- ↑ Spanskan har: y es [la bota] tan devota mia, som Braunfels återger med und sie ist mir so zugethan. Det kan ej vara tu tal om att denna öfversättning är fullt korrekt; men ändå må det vara tillåtet att misstänka, att den hederlige Tomé Cecial menat det på annat vis: i hans mun torde devota här betyda icke (fromt) hängifven, utan den hvilken man själf är fromt hängifven, hvilken man ägnar sin dyrkan. Det blir åtminstone i detta fall det rimligaste.
- ↑ Vinet från Ciudad Real måtte ha varit Cervantes’ älsklingsvin, enär han med välbehag omtalar det äfven på andra ställen i sina skrifter.
