122
prunkade rikare än förut i den gryende morgonens glans. Men knappast gjorde dagsljuset det möjligt att se och urskilja föremålen, förrän det första som visade sig för Sancho Panzas blickar var Skogsvapendragarens näsa, hvilken var så stor att den nästan ställde hela hans kropp i skuggan. Det berättas verkligen att hon varit ofantligt stor, krökt på midten, alldeles öfversållad med vårtor och mörkblå till färgen som ett mullbär, och hon hängde mer än två tum ner öfver munnen på honom. Storleken, färgen, vårtorna och krökningen på denna näsa gåfvo hans ansikte ett så rysligt utseende att, när Sancho fick se det, han slog omkring sig med händer och fötter liksom ett barn i fallandesjukan, och föresatte sig i sitt hjärta att hällre taga emot tvåhundra örfilar än att uppväcka detta vidunders vrede för att slåss med det.
Under tiden betraktade äfven D. Quijote sin motståndare och fann att denne redan påsatt sin hjälm och nedfällt visiret, så att hans ansikte icke syntes; likväl gaf han akt på att det var en groflemmad, men icke särdeles reslig karl. Öfver rustningen bar han öfverrock eller vapentröja af ett, som det tycktes, ytterst fint guldtyg, öfversållad med små månar at glänsande spegelglas, hvilka förlänade honom ett öfvermåttan ståtligt och präktigt utseende; på hjälmen vajade en stor mängd gröna, gula och hvita fjädrar; lansen, som han ställt upp emot ett träd, var mycket lång och tjock och försedd med en stålspets af nära en half alns längd. Allt detta iakttog och märkte D. Quijote, och af hvad han sett och skådat drog han den slutsatsen att riddaren måste vara mycket stark; men det oaktadt lät han ej skrämma sig som Sancho Panza, utan sade med mycken värdighet till Spegelriddaren: »Om eder stora stridslystnad, herr riddare, icke förkväfver eder artighet, så beder jag eder vid densamma att något litet lyfta på visiret, på det att jag må se om edert anletes käckhet svarar till edert öfriga väsende.»
— »Antingen ni nu såsom segrare eller besegrad går ur denna strid, herr riddare, svarade Spegelriddaren, får ni mer än tillräcklig tid och tillfälle att se mig; och, om jag nu ej uppfyller er önskan, så är orsaken den att jag anser mig tillfoga den sköna Casildéa af Vandalien en betydlig skymf med att dröja så lång tid som jag behöfver för att lyfta mitt visir, utan att tvinga er till ett medgifvande af det som ni väl vet att jag fordrar.»
— »Men, medan vi stiga till häst, sade D. Quijote, kan
