jag dock understundom nödsakad att själf förkunna mitt; välförståendes då ingen annan finnes närvarande som kan förkunna det. Alltså, ädle herre, skall hädanefter hvarken denna häst eller denna lans, hvarken denna sköld eller denne väpnare eller alla dessa anfalls- och försvarsvapen eller mitt ansiktes gulbekhet eller min skrumpna magerhet förvåna er, sedan ni nu erfarit hvem jag är och hvilket yrke jag utöfvar.»
Efter dessa ord teg D. Quijote, och grönrocken dröjde så länge med svaret, att det såg ut som om han ej kunde finna något. Efter en god stund sade han likväl: »Det har lyckats er, herr riddare, att af min förvåning gissa er till min önskan; men det har icke lyckats er att taga mig ur den förundran hvari åsynen af er försatt mig. Ty ehuru, såsom ni, señor, ganska riktigt anmärkt, den omständigheten att jag nu vet hvem ni är skulle kunna borttaga min förvåning, har detta likväl ej skett; fastmera hafva nu, då jag vet det, min häpnad och undran ökats ännu mera. Huru? är det möjligt att det nu för tiden finnes vandrande riddare i världen, och att det finnes tryckta historier om verkliga riddarebedrifter? Jag kan omöjligen få för mig att det nu kan finnas på jorden någon som visar sig hjälpsam mot änkor, tager jungfrur under sitt skydd, ärar äkta hustrur eller bistår föräldralösa, och jag skulle aldrig hafva trott det, om jag icke i Ers Nåds person med mina egna ögon sett en sådan. Gud vare prisad att genom denna historia om edra upphöjda och sannfärdiga bedrifter, som, efter hvad Ers Nåd sagt mig, finnes tryckt, de oräkneliga historierna om uppdiktade vandrande riddare nu torde försjunka i glömska, med hvilka världen var öfverfylld till så stort men för goda seder och till de äkta krönikornas nedsättande och skada.»
— »Därom kan väl mycket sägas, genmälde D. Quijote, nämligen huruvida historierna om de vandrande riddarne äro uppdiktade eller ej.»
— »Finnes det då, återtog den gröne, någon som tviflar på att detta slags historier äro osanna?»
— »Jag tviflar därpå, svarade D. Quijote, och vi vilja låta saken bero härvid, ty, om vi komma att färdas tillsammans något längre, så hoppas jag med Guds makt kunna göra det tydligt för Ers Nåd att ni gjort orätt uti att följa med strömmen af dem, som anse det för afgjordt att de icke äro sanna.»
Detta D. Quijotes sista yttrande kom den resande att misstänka att D. Quijote vore sinnesrubbad, och han väntade
