Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

138

man älska dem, de må nu vara goda eller elaka, liksom den själ som utgör lifvet i oss. Det tillhör föräldrarna att från deras späda år leda dem på dygdens, den ädla bildningens samt de fromma och kristliga sedernas väg, på det att, sedan de vuxit upp, de må blifva sina föräldrars ålderdoms staf och sina efterkommandes heder; men, i fråga om att tvinga dem att studera den eller den vetenskapen, anser jag icke välbetänkt, äfven om det ej kan skada att öfvertala dem i godo. Behöfver man icke studera pro pane lucrando[1], om nämligen den studerande ynglingen är så lycklig att Himlen skänkt honom föräldrar som kunna lämna efter sig uppehälle åt honom, då skulle jag vara af den åsikten att de böra låta honom ägna sig åt den gren af vetenskapen, för hvilken de finna honom företrädesvis äga fallenhet. Och, ehuru skaldekonsten mindre tjänar till nytta än till nöje, så hör den likväl ej till de ting, hvilka vanära dem som grundligt befatta sig därmed. Skaldekonsten, ädle herre, är efter mitt förmenande liksom en späd, ungdomlig, utomordentligt skön jungfru, hvilken en mängd andra jungfrur äro sysselsatta med att pryda, smycka och ytterligare försköna; dessa senare äro alla de öfriga vetenskaperna, och den förra skall draga nytta af dem alla, liksom de genom henne skola ernå högre värde. Men denna jungfru tål icke att fingras på, eller släpas omkring på gatorna, eller utställas till allmänt beskådande i hörnen af salutorgen eller i palatsens skvallervrår. Hon är af en metall af så ädel halt, att den som förstår att behandla henne kan förvandla henne till rent guld af oskattbart värde.[2] Den som äger henne måste hålla henne inom sina rätta gränser, och icke tillåta henne att sväfva ut i anständigheten sårande satirer eller samvetslösa sonetter.[3] Hon får på intet vis vara fal, utom då fråga är om hjältedikter, sorgliga tragedier eller glada och snillrika lustspel;[4] hon bör icke få utöfvas af gyckelmakare, icke heller af den obildade pöbeln, som är ur stånd att begripa och värdera de skatter hon hyser. Och tro ej, min herre, att jag här med pöbel menar endast det lägre och ringare folket; nej, hvarje obildad, vore han också en förnäm herre och furste, kan och bör räknas till pöbeln. Den alltså som, uppfyllande de nyssnämnda fordringarna, sysselsätter sig med poesi och har poesi inom sig, han blir berömd, och hans namn skattas högt hos alla bildade folkslag i världen. Och med anledning af hvad ni, min herre, yttrat därom att er son icke

  1. = för att tjäna sitt bröd.
  2. En anspelning på guldmakarkonsten, som ännu på Cervantes’ tid räknade åtskilliga anhängare, ehuru folkets sunda förstånd redan då skapat ordspråket: Alquimia probada, tener renta y no gastar nada = ett bepröfvadt sätt att göra guld är att ha en bestämd inkomst och ingenting ge ut. — Äfven i andra skrifter, såsom i Resan till Parnassen och novellen Zigenarflickan, använder Cervantes samma bild som här af poesien såsom en härlig jungfru.
  3. Under dessa »samvetslösa sonetter» har väl Cervantes inbegripit dem, som författare läto skrifva åt sig af goda vinner eller i värsta fall själfva författade. Jämför Cervantes’ företal till förra delen, sid. 5 och 7.
  4. D. v. s. andra slags skaldeverk böra ej mot kontant erkänsla öfverlåtas till en förläggare. Man kan emellertid, såsom det med rätta blifvit anmärkt, näppeligen se någon grund, hvarför ej lyriska dikter skulle kunna säljas lika väl som episka och dramatiska, så framt det ej får antagas, att lyriska skalder då för tiden skulle ansett det motbjudande att ockra på offentliggörande af sina känslor.