2 Man kallar glosa en dylik poetisk utläggning af ett tema, som innehålles i en mindre, vanligen fyraradig dikt, och den bör vara så inrättad att hvarje strof i glosan innehåller som slutvers motsvarande rad i temat, d. v. s. första strofen af glosan slutar med första raden af temat, den andra med den andra, o. s. v. Härvid är att märka, att temat ofta med flit gjordes svårfattligt och inkrångladt, så att det ej var lätt att få in de enskilda verserna på deras bestämda plats i en annan dikt. — På den tid då den »romantiska» skolan florerade i Tyskland, värderades denna diktform mycket, men försöken att införa densamma i tyska poesien kunna anses såsom i allmänhet misslyckade. Huruvida ett dylikt försök någonsin vågats här i Sverige, har öfversättaren sig icke bekant, men det synes föga sannolikt att någon har haft mod därtill.
3 Sådana vittra täflingar, justas poéticas, justas literarias, förekommo ofta nog i Spanien, i synnerhet under 17:e århundradet, och tjänade mången gång till förhärligande af offentliga festligheter. Särskildt berömd och mycket omtalad är den justa poética, som hölls vid festerna till San Isidros förklarande för helgon (1621) och vid hvilken Lope de Vega presiderade som förste domare. Vid slika täflingar borde efter regeln hvarje deltagare författa en glosa till ett uppgifvet tema. — I nyare tider hafva de upplifvats på åtskilliga ställen i de gamla aragonesiska kronländerna, företrädesvis i Barcelona, för att åter bringa katalanskan till heders som litteraturspråk, och de verkligen lysande Jochs Florals, som i den nämnda staden årligen hållas på första söndagen i maj månad, hafva kraftigt bidragit till detta ändamåls vinnande.
4 En anspelning på guldmakarkonsten, som ännu på Cervantes’ tid räknade åtskilliga anhängare, ehuru folkets sunda förstånd redan då skapat ordspråket: Alquimia probada, tener renta y no gastar nada = ett bepröfvadt sätt att göra guld är att ha en bestämd inkomst och ingenting ge ut. — Äfven i andra skrifter, såsom i Resan till Parnassen och novellen Zigenarflickan, använder Cervantes samma bild som här af poesien såsom en härlig jungfru.
5 Under dessa »samvetslösa sonetter» har väl Cervantes inbegripit dem, som författare läto skrifva åt sig af goda vinner eller i värsta fall själfva författade. Jämför Cervantes’ företal till förra delen, sid. 5 och 7.
6 D. v. s. andra slags skaldeverk böra ej mot kontant erkänsla öfverlåtas till en förläggare. Man kan emellertid, såsom det med rätta blifvit anmärkt, näppeligen se någon grund, hvarför ej lyriska dikter skulle kunna säljas lika väl som episka och dramatiska, så framt det ej får antagas, att lyriska skalder då för tiden skulle ansett det motbjudande att ockra på offentliggörande af sina känslor.
7 På en tid, då latinet ansågs som den högre bildningens rätta språk och då mångfaldiga arbeten så väl på vers som prosa skrefvos därpå, ja till och med ett och annat öfversattes från ett modernt språk till latinet, länder det otvifvelaktigt Cervantes till stor heder att hafva insett de lefvande språkens betydelse och deras företräde framför ett dödt, när man hade något att säga till en större allmänhet eller till hela folket.
