— »Så förhåller det sig i sanning, svarade D. Quijote stäng igen dörren, min vän, och gif på bästa sätt du kan ett intyg om hvad du här sett mig göra; nämligen att du öppnat dörren för lejonet, att jag väntat på det, men att det icke kommit ut; att jag fortfarande väntat på det, men att det ändå icke kommit, utan till sist åter lagt sig ned. Till mera är jag icke förpliktad; bort nu med alla trollkonster! och Gud styrke rätt och sanning och det äkta riddarväsendet! Stäng nu igen buren, såsom jag befallt, medan jag ger flyktingarna och de frånvarande tecken, på det att de ur din mun må erfara denna hjältebragd.»
Lejonvaktaren gjorde så, och D. Quijote fästade på spetsen af sin lans det kläde hvarmed han rentorkat sitt ansikte efter ostregnet, samt började att ropa åt de andra, hvilka ännu icke slutat upp med att fly och att samtidigt i hvarje ögonblick se sig tillbaka, alla i en flock med adelsmannen som dref dem framför sig. Men när Sancho fick se tecknet med det hvita klädet, sade han: »Må jag dö, om inte min herre besegrat de vilda bestarna, eftersom han nu ropar oss tillbaka.»
De stannade då alla och sågo att det var D. Quijote som gaf dem tecken; deras rädsla gaf något med sig, och de närmade sig steg för steg, till dess de tydligen hörde D. Quijotes stämma som ropade till dem. Då ändtligen återvände de till vagnen, och, så fort de kommit fram, sade D. Quijote till formannen: »Spänn åter för edra mulåsnor, min gode vän, och fortsätt eder färd; och du, Sancho, gif två guldmynt åt honom och åt lejonvaktaren såsom ersättning för den tid de blifvit uppehållna för min skull.»
— »Dem ger jag mycket gärna, sade Sancho; men hvad har det blifvit af lejonen? Äro de döda eller lefvande?»
Nu berättade lejonvaktaren ytterst omständligt och med uppehåll då och då stridens gång, hvarvid han så godt han kunde och förstod öfvermåttan rosade D. Quijotes tapperhet, vid hvilkens åsyn det modfällda lejonet hvarken velat eller vågat gå ut ur sin bur, fastän han låtit dörren stå öppen en lång stund. Men emedan nu han, vaktaren, sagt åt riddaren att det vore att fresta Gud om man, såsom denne fordrade, retade lejonet, så att det med våld tvunges att komma ut, sä hade riddaren omsider, ehuru mycket ogärna och alldeles mot sin vilja, tillåtit att dörren åter stängdes.
— »Hvad synes dig om detta, Sancho?» sade D. Quijote. »Finns det väl några trollkarlar som gå upp emot den sanna tapperheten? Trollkarlarna kunna väl beröfva mig med-
