sint tjur en lansstöt; till sin fördel visar sig ock en riddare om han i glänsande rustning galopperar öfver stridsplatsen i att glädtigt tornérspel inför damerna; till sin fördel visa sig alla de riddare, hvilka med krigiska öfningar eller sådana som se så ut, skänka sin furstes hof nöje, förströelse, ja, om man så får säga, ära. Men mera till sin fördel än alla dessa visar sig en vandrande riddare, den där i öknar, i vildmarker, på korsvägar, i berg och skogar går på spaning efter farliga äfventyr, i afsikt att föra dem till en lycklig och gynnsam utgång, endast för att förvärfva en lysande och oförgänglig ära. Mera till sin fördel, säger jag, visar sig en vandrande riddare som i en obefolkad ödemark skyndar till en änkas bistånd, än en riddare från hofvet som i hufvudstaden säger en ung flicka artigheter. Hvarje riddare har sitt särskilda värf; den som vistas vid hofvet må tjäna damerna, med sitt följes dräkter förläna ökad glans åt sin konungs hof, underhålla fattigare riddare med sitt bords rika öfverflöd, anordna kämpaspel, hålla ringränningar, visa sig högsint, frikostig och praktälskande, men framför allt såsom god kristen, och på detta sätt skall han uppfylla sina föreskrifna plikter. Men den vandrande riddaren bör uppsöka den vida världens undangömda vrår, intränga i de mest invecklade labyrinter, vid hvarje steg gripa sig an med det omöjliga, på den ensliga heden manligt uthärda solens glödande strålar midt i sommaren, och om vintern stormarnas och köldens bitande stränghet; han får icke låta sig skrämmas af lejon, icke förfäras af vidunder, icke känna någon fruktan för drakar, ty att uppspåra de förra, anfalla de senare, och öfvervinna dem alla, det är hans egentliga och hufvudsakliga värf. Då det nu kommit på min lott att tillhöra de vandrande riddarnas antal, kan jag för min del icke underlåta att omhändertaga allt som enligt mitt förmenande ligger inom gränserna för mitt riddareämbetes domsrätt, och följaktligen ålåg det mig såsom min plikt att angripa de lejon jag just nyss angrep, ehuruväl jag insåg att det var ett stort öfverdåd. Ty väl vet jag hvad tapperhet vill säga, en dygd som befinner sig midt emellan två felaktiga ytterligheter, nämligen feghet och dumdristighet, men mindre förkastligt är det om den tappre närmar sig och uppstiger ända till dumdristighetens gränslinie, än att han närmar sig och nedsjunker ända till feghetens gränslinie. Liksom det är lättare för en slösare att blifva frikostig än för en girigbuk, så är det också lättare för den dumdristige att uppföra sig som en sannskyldig hjälte än för den fege att höja sig till
Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/155
Utseende