154
taga honom, och mor och son föllo i förvåning öfver D. Quijotes egendomliga gestalt; denne åter steg genast af Rocinante och utbad sig med stor artighet fruns hand till kyssning. Men D. Diego sade: »Mottag, señora, med er sedvanliga vänlighet herr D. Quijote af La Mancha, som är den hvilken ni här har framför er, en vandrande riddare och därtill den tappraste och klokaste som världen äger.»
Frun i huset, som hette Doña Kristina, mottog honom med de största vänskaps- och artighetsbetygelser, och D. Quijote erbjöd henne sina tjänster med många förbindliga och förståndiga ord. Därpå utbytte han ungefär samma ärtighetsbetygelser med studenten, hvilken D. Quijote, sedan han hört honom tala, ansåg för ett klokt och skarpsinnigt hufvud.
Här skildrar författaren hela anordningen af D. Diegos gård, och visar oss därvid allt hvad en förmögen landtjunkares hus har att bjuda på; men denna historias öfversättare beslöt att med tystnad förbigå dessa och andra liknande enskildheter, emedan de ej rätt väl öfverensstämde med det hufvudsakliga ändamålet af denna historia, som har sin styrka mera i skildringarnas sanning än i tråkiga afvikelser från ämnet.
D. Quijote fördes in i en sal, Sancho tog af honom rustningen, så att han stod där klädd i vidbyxor och ett sämskskinnskyller, som var alldeles nedfläckadt af den rostiga rustningen; den breda, nedfallande halskragen var på studentvis ostärkt och utan spetsgarnering; hans halfstöflar af mjuki läder voro dadelbruna och skorna[1] ingnidna med gult vax. Nu omgjordade han sig med sitt goda svärd, som hängde i ett bantler af sälskinn, ty, som det tros, hade han i många år lidit af smärtor i njurarna[2]; därpå kastade han öfver sig en kappa af fint grått kläde. Men framför allt tvättade han hufvud och ansikte med fem eller sex ämbar vatten, (beträffande ämbarens antal äro uppgifterna något olika), men detta oaktadt såg vattnet ändock till sist ut som vassla, tack vare Sanchos glupskhet och inköpet af hans gemena färskost, som så prydligt hvitmenat hans herre.
I ofvan omtalade utstyrsel samt med sirlig värdighet och ädel hållning begaf sig D. Quijote in i en annan sal, där studenten väntade honom för att samtala med honom, medan bordet dukades; ty vid en så förnäm gästs ankomst ville fru Kristina visa att hon förstod och förmådde att undfägna dem som besökte hennes hus.
- ↑ Dessa halfstöflar (borceguíes) voro tätt åtsittande och mjuka; öfver dem buros skor på själfva foten.
- ↑ Meningen är icke att sälskinn skulle vara hälsosamt emot njurlidande, utan att D. Quijote, som haft ondt af sådana smärtor, icke kunde tåla ett vanligt lifbälte och i stället bar svärdet i ett axelgehäng.
