158
renzo att uppläsa de verser han författat för den litterära pristäflingen. Han svarade: »För att ej synas vara en af de skalder, hvilka vägra att uppläsa sina verser, när man ber att få höra dem, men däremot, så att säga, öfverösa folk därmed, när man icke har någon åstundan efter dem, så vill jag föredraga min glosa; jag väntar mig ej något hederspris för den ty jag har författat den blott för öfnings skull.»
— En af mina vänner, och det en förståndig man, svarade D. Quijote, hyste den åsikten, att ingen borde göra sig besvär med att skrifva glosor till verser; och anledningen härtill sade han vara den, att glosan aldrig kunde mäta sig med ämnet, och att ofta, ja i de flesta fall, glosan afveke från meningen och afsikten hos det som skulle utläggas; isynnerhet vore glosans lagar öfvermåttan stränga, i de ej tillåta några frågesatser, icke något ’sade han’ eller ’ämnar jag säga’, och icke medgifva att verb förvandlas till substantiv eller att meningen förändras, jämte andra tvång och inskränkningar, hvilka fjättra inom trånga gränser en hvar som vill skrifva en glosa, såsom Ers Nåd nog torde veta.»
— »I sanning, señor D. Quijote, sade D. Lorenzo, länge har jag önskat ertappa Ers Nåd med en ordentlig bock, men det har icke lyckats mig, ty ni halkar undan mina händer liksom en ål.»
— »Jag förstår ej, gaf D. Quijote till svar, hvad Ers Nåd säger, icke heller hvad ni menar med att jag skulle halka undan er.»
— »Jag skall nog laga så att ni förstår mig, svarade D. Lorenzo; men tills vidare behagade Ers Nåd skänka sin uppmärksamhet åt de utlagda verserna och glosan. De lyda så:
stundar snart hvad som skall ske;
vore stunden endast när
att hvad komma skall få se!
så det goda ock försvann,
som jag fick af lyckan njuta;
aldrig jag det återfann,
fullt hon synes mig förskjuta.
