162
lofvärda lärdomsöfningar icke lära tillstädja det, så får jag åtnöja mig med att underrätta Ers Nåd att ni, som är skald, kan bli en förträfflig sådan, så vida ni mera rättar eder efter andras omdömen än ofter edert eget, ty det finnes icke några föräldrar som tycka sina egna barn fula, och i fråga om snillets foster är denna själfförvillelse ännu mera gängse.»
Ånyo förvånades far och son öfver den underliga blandningen af förstånd och galenskap i D. Quijotes yttranden och öfver den envishet och halsstarrighet, hvarmed han framhärdade i att helt och hållet ägna sig åt att söka sina äfventyr hvilka städse kommo att stå honom dyrt och hvilka han ansåg såsom sina sträfvandens syfte och slutliga mål. Nu förnyades åter vänskapsanbud och artighetsbetygelser, och med borgfruns[1] goda minne redo D. Quijote och Sancho därifrån på Rocinante och grållen.
Noter.
1 Lergodstillverkning har af gammalt varit och är ännu den hufvudsakliga förvärfskällan i Toboso.
2 Dessa verser förekomma i Garcilaso de la Vegas tionde sonett.
3 Dessa halfstöflar (borceguíes) voro tätt åtsittande och mjuka; öfver dem buros skor på själfva foten.
4 Meningen är icke att sälskinn skulle vara hälsosamt emot njurlidande, utan att D. Quijote, som haft ondt af sådana smärtor, icke kunde tåla ett vanligt lifbälte och i stället bar svärdet i ett axelgehäng.
5 utan att tänka så, näml. att han är den störste skald i världen. Så torde stället böra tolkas, och ej såsom t. ex. i en tysk öfversättning: der ein Dichter ist und sich nicht dafür hält. Ordet piense, som D. Lorenzo upptager från D. Quijotes näst föregående yttrande, kan här anses tämligen afgörande.
6 De tre teologala dygderna äro tron, hoppet och kärleken; de fyra kardinaldygderna äro vishet, måttlighet, tapperhet och rättrådighet.
7 Denne Cola (Niklas) var en vida berömd siciliansk simmare och dykare i femtonde århundradet, hvilkens utomordentliga skicklighet som sådan förvärfvade honom tillnamnet Pesce (fisken). En af de förste som omtalat honom var italienaren Alexander Alexandri, som lefde kort efter Cola och i sina Genialium dierum libri berättat hans besynnerliga öden och särskildt förloppet vid hans död, som Schiller lagt till grund för sin ballad der Taucher.
8 Texten lyder: no le sacarán del borrador de su locura cuantos médicos y buenos escribanos tiene el mundo, och det är egentligen ordet escribano som vållat svårighet, i det somliga öfversatt det med författare, hvilket knappt är riktigt, andra med skrifvare, liktydigt med escribiente. Meningen är väl den, att escribano på detta ställe beteck-
- ↑ Liksom D. Quijote hela tiden ansett D. Diego för en riddare, så var naturligtvis också hans gård en borg, och följaktligen äfven fru Kristina en borgfru.
