172
trollkarlar, dig förskräcka inga trollkonster. Du slumrar[1], säger jag ännu en gång och kommer att upprepa det tusen gånger, utan att svartsjuka på din härskarinna håller dig ständigt vaken om nätterna, eller din sömn störes af bekymmer öfver huru du skall betala förfallna skulder, eller hvad du skall göra för att för följande dag skaffa bröd åt dig och din nödställda lilla familj. Du plågas ej af ärelystnad, du oroas icke af världens tomma prål, eftersom gränserna för dina önskningar ej sträcka sig längre än till omsorgen för din åsna, ty den för din egen person har du lagt på mina skuldror, en last och en börda som af natur och plägsed påläggas husbönderna. Tjänaren sofver, men husbonden vakar och öfver- väga huru han må kunna föda honom, hjälpa honom fram och bevisa honom välgärningar. Sorgen öfver att se, huru himlen förvandlar sig till metall och icke kommer jorden till hjälp med den erforderliga vätan, trycker icke tjänaren, utan husbonden, som vid missväxt och hungersnöd måste föda den som tjänat honom under fruktbarhetens och öfverflödets tid.»
På allt detta svarade Sancho ej ett ord, emedan han sof, och han skulle icke hafva vaknat upp så fort, om ej D. Quijote med fästet på sin lans åter bragt honom till sig själf. Ändligen vaknade han, ännu sömndrucken och omornad. vände hufvudet åt alla håll och sade: »Om jag inte bedrar mig, kommer bortifrån den där löfsalen ett os och en lukt snarare af stekta fläskskifvor än af hö och timjan. Ett bröllop som börjar med en sådan lukt, måste min själ blifva rikligt och förträffligt.»
— »Tyst, din storätare, sade D. Quijote, kom, så skola vi gå och se på detta bröllop, för att få veta hvad den försmådde Basilio tager sig till.»
— »Han må ta sig till hvad han vill, svarade Sancho; vore han bara inte fattig, så kunde han gifta sig med Quiteria. Men är det nu också nog med att inte ha ett kronans öre och så vilja gifta sig himmelshögt? I sanning, señor, jag är af den åsikten att den fattige bör låta sig nöja med hvad han finner, och inte begära det omöjliga. Jag vill slå hvad om mina tio fingrar att Camacho kan öfvertäcka Basilio eit par gånger om med idel realer, och, om så är — och så måste det ju också vara — då vore väl Quiteria bra dum att kasta bort alla de präktiga kläder och juveler, som Camacho säkerligen redan har skänkt henne och ännu kan skänka henne, för att mot dem byta sig till Basilios stångkastning och färdighet med floretten. För ett lyckadt stångkast eller en
- ↑ Originalet har här imperativen duerme, på hvilken kommentatorerna stött sig, därför att D. Quijote tillägger: säger jag ännu en gång, ehuru han icke sagt det förut. Men hvad han verkligen nyss sagt är duermes (du sofver), och öfversättaren har på eget bevåg antagit att just detta är den rätta läsarten.