178
ur sina fogar och föllo ned på marken, så att jungfrun stod där blottställd och värnlös. Rikedomen skyndade fram med hela sitt anhang, de kastade en lång guldkedja om hennes hals, och det såg ut som om de grepo henne, öfvermannade henne och togo henne tillfånga. Då Amor och hans medhjälpare sågo detta, låtsade de som om de åter ryckte jungfrun ifrån dem. Alla enskildheter i hela föreställningen beledsagades af tamburinernas klingande och af därtill passande rörelser och dansturer. Vildarna stiftade fred mellan båda parterna samt skyndade att åter uppresa och sammanfoga slottets brädväggar, så att jungfrun blef ånyo innesluten däruti såsom förut. Därmed slutade dansen under alla åskådarnas stora förnöjelse.
D. Quijote frågade en af nymferna hvem som uppfunnit och anordnat baletten. Hon svarade att det var en prebendeinnehafvare i deras by, hvilken ägde ett godt hufvud för dylika påhitt.
— »Jag skulle vilja slå vad, sade D. Quijote, att denne kandidat eller prebendeinnehafvare måste vara mera god vän med Camacho än med Basilio, och att han förstår sig bättre på satirer än på aftonsångspredikningar. Han har på ett lyckligt sätt infogat i baletten Basilios talanger och Camachos rikedom.»
Sancho Panza, som åhört alltsammans, sade: »Jag håller mig till högsta hönset i korgen[1]; Camacho är min man.»
»Kort och godt, sade D. Quijote, det synes tydligt att du är en lurk och hör till dem som säga: hurra för den som har lyckan med sig!»
— »Jag vet inte hvad slags människor jag hör till, svarade Sancho; men väl vet jag att jag aldrig skall kunna skumma någonting så godt ur Basilios grytor som ur Camachos.
Och härmed visade han fram sin stora stäfva med hönsen och gässen, hämtade upp en höna och började äta med lust och behag, sägande: »Här smörjer jag mig midt för näsan på Basilios talanger! för en går för hvad en har, och en har hvad en är värd. Farmor min brukade säga att det fanns bara två slags släkter i världen, släkten Har och släkten Har-inte, och hon höll sig alltid till dem som ha. Nu för tiden, min ärade señor D. Quijote, frågar man snarare efter den som har något än den som vet något, och en åsna med guldschabrak tar sig bättre ut än en häst med packsadel. Och därför säger jag än en gång: Camacho är min man, ty från hans grytor
- ↑ Sp. el rey es mi gallo. Vid tuppfäktningar kallades den tupp, som såg starkast och modigast ut, för el rey (kungen), och på honom höllos då vad efter råd och lägenhet. Sancho menar således att den förnämsta tuppen är hans, den som han håller på. Ordspråket är mycket allmänt, och tuppfäktningar förekomma än i dag, ehuru mera i smyg; de stå i grymhet icke det minsta efter tjurfäktningarna.