180
upp på en predikstol och ge dig ut i världen och predika riktigt förträffliga ting.»
— »Den som lefver väl, han predikar också väl, genmälde Sancho; det är hela min tologi.»
— »Mera behöfver du icke heller veta, sade D. Quijote. Men, då likväl gudsfruktan är ät vishets begynnelse, så kan jag verkligen icke fatta eller förstå på hvad sätt du, som mera fruktar för en ödla än för Vår Herre, kan ha förvärfvat dig så mycken vishet.»
— »Nådig herre, döm ni om ert riddarväsen, återtog Sancho, och befatta er inte med att döma om annat folks fruktan eller mod; jag fruktar Gud lika tillbörligt som hvarje annan bonde i byn. Men låt mig nu göra slut på det här skummet, ty allt annat är blott fåfängt prat, för hvilket man i en annan värld kommer att affordra oss räkenskap.»
Och med dessa ord började han åter angripa sin skumstäfva, och det med så kraftig matlust att den uppväckte äfven D. Quijotes, och denne skulle utan tvifvel ha hjälpt honom, om han ej blifvit hindrad därifrån af någonting som först måste omtalas.
Noter.
1 Originalet har här imperativen duerme, på hvilken kommentatorerna stött sig, därför att D. Quijote tillägger: säger jag ännu en gång, ehuru han icke sagt det förut. Men hvad han verkligen nyss sagt är duermes (du sofver), och öfversättaren har på eget bevåg antagit att just detta är den rätta läsarten.
2 Denne grefve Dirlos (eller egentligen d’Irlos) är en af hjältarna i de karolingiska romanserna, broder till Merian och Durandarte. Romansen om honom är troligtvis den längsta af alla de hundratals som finnas, och där förtäljes hurusom han på kejsar Karl den Stores befallning företog ett fälttåg i Österlandet och besegrade sultanen af Persien; han stannade emellertid borta i fulla femton år, i stället för i sju, som ämnadt var, och under denna långa frånvaro hade en hans unge frände, Celinos, lyckats öfvertala kejsaren och några af pärerna att låta honom efter den som död ansedde Dirlos öfvertaga dennes gods och därtill hans unga husfru, som emellertid af all sin kraft mottsatte sig denna anordning. Dirlos hinner dock tillbaka i rätt tid och blir igenkänd, »ungefär, säger Clemencin, som Ulysses af Penelope, när han efter sina långa irrfärder återkom till Itaka.». Han uppträder äfven i den flera gånger förut anförda romansen om markisen af Mantua; men hvarför han af Sancho åberopas just vid detta tillfälle och på sätt som sker, är ej rätt klart. Meningen är dock tydlig och har i en tysk öfversättning återgifvits med: die mag der Henker holen.
3 Det spanska ordet är zaque, och detta betecknar verkligen ett slags vinsäck af läder, hvilken, såsom här synes, är betydligt större än la
