sett oss med en liten klocka, som skulle hafva fastbundits tätt intill mig vid själfva repet och på hvars ljud man kunde förnimma, att jag ännu alltjämt glider nedåt och är vid lif; men eftersom detta ej mera är möjligt, så befaller jag mig i Guds hand, som må leda mig.»
Och därpå kastade han sig på knä, uppsände med låg stämma en bön till Himlen och anropade Gud att han måtte bistå honom och skänka honom en god utgång på detta, som det tycktes, farliga och nya äfventyr. Därefter fortsatte han med hög röst: »O, du mina handlingars och känslors härskarinna, strålande och oförlikneliga Dulcinea af Toboso! om det är möjligt att till dina öron hinna denne din lyckosamme älskares böner och ifriga åkallan, så beder jag dig för din oerhörda skönhets skull att du måtte lyssna till dem, ty de innehålla intet annat än en begäran att du icke vägrar mig ditt beskydd och ditt bistånd, då jag är i så stort behof däraf. Jag står just i begrepp att kasta mig, störta mig, nedsänka mig i den afgrund som här ter sig för mig, endast och allenast på det att världen måtte inse att, om du bistår mig, det icke finnes någon omöjlighet som jag ej skulle företaga och utföra.»
Med dessa ord gick han fram till afgrunden; men han insåg att det ej var möjligt att låta nedhissa sig eller tränga in genom öppningen utan med användande af full armstyrka eller svärdshugg. Han drog därför sitt svärd och började hugga och slå omkring sig i busksnåret, som växte vid hålans öppning, och vid bullret och braket utflaxade en oräknelig mängd de allra största korpar och kråkor i en sådan myckenhet och med en sådan fart, att de kastade D. Quijote till marken. Hade han trott lika mycket på dåliga förebud som på sin katolska tro, skulle han ansett detta för ett olycksbådande tecken och afstått från att gifva sig ned på ett dylikt ställe. Han reste sig emellertid åter upp, och, när han såg att inga flera korpar flögo ut ej heller några andra nattfåglar, såsom flädermöss, hvilka också flugit ut på samma gång som korparna, och då samtidigt kusinen och Sancho släppte efter på repet, gled han så småningom ned till bottnen af den fruktansvärda hålan. I det ögonblick då han firades ned genom öppningen, gaf Sancho honom sin välsignelse, gjorde korstecknet öfver honom tusentals gånger och sade: »Gud och Vår Fru af Frankenberg[1] jämte den Helga Treenigheten i Gaëta[2] ledsage dig, du det vandrande riddarskapets blomma, krona och glans! Där far du nu, du jordens väldigaste strids-
- ↑ Nära byn La Alberca, omkring 40 kilometer från Ciudad Rodrigo, ligger ett rätt högt berg, som af okänd anledning fått namnet La Peña de Francia; på dess topp upptäckte, enligt sägnen, en student, Simon de Vela, år 1434 en undergörande bild af den Heliga Jungfrun, hvilken skulle hafva varit dold där ända sedan Goternas undergång (711). Tre år senare lät konung Johan II uppföra ett dominikanerkloster på platsen; under fransmännens invasion i början af 1800-talet öfvergafs det af munkarna och stod öde, men de fromma Albercaboarna räddade madonnabilden, som ännu en gång hölls dold i några år, tills bättre tider kommo.
- ↑ En kyrka och ett kloster i staden Gaeta i södra Italien; genom sitt läge voro de synliga långt ut till hafs och på grund däraf föremål för mycken åkallan af sjöfarande.
