TJUGUTREDJE KAPITLET.
Om de förunderliga ting, som den fulländade riddaren D. Quijote berättade sig hafva sett i Montesinos’ djupa håla, men som äro så omöjliga och storartade, att man anser detta äfventyr för apokryfiskt.
Klockan kunde väl vara fyra på eftermiddagen, när solen, höljd i moln, med dämpadt sken och mildrade strålar gjorde det möjligt för riddaren att utan olägenhet och tryggad för dagens hetta berätta för sina båda vidt berömda åhörare hvad han sett i Montesinos’ håla och han började på följande sätt:
»Ungefär tolf eller fjorton famnar ned i djupet af denna underjordiska fångelschåla befinner sig till höger en urhålkning, till utrymmet så pass vid att en stor vagn med sina mulåsnor kan få rum därinne. In i den tränger ett svagt ljus genom några remnor eller hål, som från långt håll gå ditåt och hafva sina öppningar uppe vid jordytan. Detta rum och denna urhålkning fick jag se, när jag redan var trött och utledsen på att hängande vid repet och sväfvande i detta mörka tomrum glida ned utan någon säker och bestämd riktning, och därför beslöt jag mig för att gå ditin och hvila ut mig en stund. Jag ropade då och bad eder att icke släppa ned mera af linan, förrän jag sade till därom, men förmodligen hörden I mig ej.[1] Jag samlade därför ihop repet som I nedfiraden, sammanlade det i en ring eller hög och satte mig ned på den, begrundande huru jag skulle bete mig för att komma ned till bottnen, eftersom jag ej hade någon som kunde hålla fast mig. Medan jag satt där fundersam och villrådig, öfverfölls jag helt plötsligt och utan att jag önskade det af en mycket tung sömn, och då jag minst tänkte däruppå, utan att veta när eller huru, vaknade jag åter och befann mig midt på den skönaste, behagligaste och härligaste äng som naturen förmår alstra eller en människas uppfinningsrikaste inbillning tänka sig. Jag spärrade upp ögonen, gned dem och öfvertygade mig om att jag icke sof, utan verkligen var vaken. Icke desto mindre kände jag på hufvud och bröst för att förvissa mig om, huruvida det var jag själf som var
- ↑ I slutet af föregående kapitel (sid. 196) sades det tvärtom, att D. Quijote jämt och samt ropat att de andra skulle släppa efter mera rep, men där sades ock att hans rop trängde upp ur hålan liksom genom ett rör och således väl icke riktigt tydligt. Motsägelsen mellan båda ställena löses naturligt nog, om man tänker sig saken så, att D. Quijote ropat: no mas soga, no mas soga (icke mera rep), men att de däruppe ej hört det lilla ordet no, utan blott: mas soga, mas soga.
