204
Belermas tjänare, hvilka befunno sig här förtrollade tillsammans med sitt herrskap, och den sista, som bar näsduken med hjärtat i händerna, vore fröken Belerma, som jämte sina kammartärnor fyra gånger i veckan anställde denna högtidliga procession, hvarvid de afsjöngo eller snarare afgräto klagosånger öfver hans frändes lik och smärtfyllda hjärta. Men om hon förefallit mig tämligen ful eller åtminstone icke så skön som ryktet omtalat henne, så vore orsaken därtill de svåra nätter och ännu värre dagar, dem hon tillbragte i denna förtrollning, såsom jag äfven kunde se af de breda ringarna under hennes ögon och af hennes sjukliga hy; ty denna gulaktiga blekhet och dessa ringar kring ögonen härrörde icke af det kvinnor en gång i månaden vidlådande illamåendet, (eftersom det redan är flera månader, ja till och med år sedan hon senast besvärades af detta lidande,) utan af det kval som söndersliter hennes hjärta för det hjärtas skull, som hon oaflåtligt håller i sina händer och som städse förnyar och återkallar i minnet hennes af lyckan misshandlade tillbedjares olyckliga öde. Om icke så vore, skulle knappast den höga Dulcinea af Toboso kunna jämföras med henne i skönhet, älsklighet och behag, och hon är ju likväl så berömd i hela denna omnejd, ja i hela världen. — ’Tyst därmed, señor D. Montesinos, inföll då jag; berätta eder historia såsom sig bör; ty Ers Nåd vet väl att hvarje jämförelse är förhatlig, och således finnes ingen anledning att jämföra någon med någon. Den oförlikneliga Dulcinea af Toboso är den hon är, och fröken Da Belerma är den hon är och har varit, och därmed basta’. Härpå svarade han mig: ’Förlåt mig, senor D. Quijote; jag medger att jag begått ett misstag och uttryckt mig illa, då jag sade att fröken Dulcinea knappast kunde jämföras med fröken Belerma; jag vet ej hvad för ett slags aning som sade mig att Ers Nåd är hennes riddare, och det borde hafva varit tillräckligt för mig till att snarare förmå mig att bita af mig tungan än att jämföra henne annat än med himlen själf.’ — Vid denna upprättelse, som den ädle Montesinos gaf mig, stillades i mitt sinne den plötsliga harm som upptändts däri, då jag hörde att man jämförde min härskarinna med Belerma.»
— »Men jag undrar ändå, sade Sancho, att Ers Nåd inte kastade sig öfver den gamle gubbstuten och sparkade alla knotorna ur kroppen på honom sönder och samman, och ryckte af honom skägget så att inte ett enda hårstrå stannade kvar.»
— »Nej, min vän Sancho, genmälde D. Quijote; det anstod mig icke att handla så, ty vi äro alla skyldiga att vörda
