åerfinge de kläder som han burit vid sin ankomst till anstalten. Föreståndaren bad ånyo kaplanen betänka hvad han gjorde, då det icke lede det minsta tvifvel att licentiaten ännu alltjämt vore förryckt. Föreståndarens varningar och uppmaningar att afstå från att medtaga mannen voro utan verkan på kaplanen; föreståndaren lydde, då han såg att det var ärkebiskopens uttryckliga önskan; man påsatte licentiaten hans kläder, hvilka voro nya och anständiga; och då han såg sig iklädd den kloka och afklädd den galna människan, bad han kaplanen att af kristlig kärlek tillåta honom att få taga afsked af sina forna sällskapsbröder, dårarna. Kaplanen svarade att han ville själf följa med honom och taga i betraktande de dårar, som funnos intagna i anstalten. De gingo därpå verkligen dit upp, och tillsammans med dem åtskilliga andra personer som för tillfället befunno sig där, och, när licentiaten kom till en cell, hvari befann sig en vildsint dåre, som likväl just då var stilla och lugn, sade han till denne: ’Käre vän, tänk efter om ni har något uppdrag att gifva mig, ty jag beger mig nu hem, eftersom Gud i sin oändliga godhet och barmhärtighet haft den nåden att utan min förtjänst återskänka mig mitt förnuft. Jag är nu frisk och klok, ty för Guds allmakt är intet omöjligt. Sätt också ni all er tro och lit till honom; ty, eftersom han åter försatt mig i mitt förra tillstånd, så skall han nog äfven försätta er dit, om ni förtröstar på honom. Jag skall komma ihåg att skicka er någonting godt att äta, och ät det för all del; ty jag skall säga er en sak: jag, såsom den där själf har upplefvat det, tror för min del att alla våra dårskaper komma sig däraf, att ens mage är tom och hjärnan full af väder. Fatta mod, fatta mod, ty nedslagenhet i olyckan försämrar hälsan och medför döden’.
Alla dessa licentiatens yttranden hade en annan dåre åhört, som befann sig i en cell midt emot den vildsinte; han reste sig upp från den gamla säfmatta, på hvilken han låg spritt naken, och frågade med högljudt skränande hvem den man vore, som frisk och klok begåfve sig därifrån.
Licentiaten svarade: ’Det är jag, käre vän, som begifver mig härifrån; ty nu behöfver jag icke längre stanna kvar här, hvarför jag tackar Himlen outsägligt, som betett mig en så stor nåd’.
— ’Betänk väl hvad ni säger, licentiat, låt icke förblända er af djäfvulen, återtog den vansinnige; bjud edra fötter halt och stanna lugnt där ni är, så slipper ni komma hit tillbaka’.
