206
har han ju ej haft tid att uttänka och uppdikta en sådan million lögner.»
— »Jag tror ingalunda att min herre ljuger», sade Sancho.
— »Nå, hvad tror du då?» frågade D. Quijote.
— »Jag tror, svarade Sancho, att den där Merlin eller de där trollkarlarna, som förtrollat hela följet som Ers Nåd säger sig ha sett och talat med därnere, de ha proppat in i er inbillning eller ert hufvud hela den där tillställningen som ni berättat för oss och att som ni vidare har att berätta.»
— »Allt detta vore nog möjligt, Sancho, genmälde D. Quijote; men det är ändå ej så, ty allt hvad jag berättat såg jag med mina egna ögon och tog i det med mina egna händer. Men hvad skall du väl säga om det som jag nu ärnar omtala för dig? nämligen att bland oräkneliga andra underbara ting som Montesinos visade mig, (dem jag efterhand och i sinom tid skall under loppet af vår färd berätta för dig, eftersom de icke alla passa hit,) han äfven lät mig se tre bondflickor, som sprungo omkring och hoppade som killingar på de täcka ängsmarkerna; och knappt hade jag fått syn på dem, förrän jag i den ena af dem igenkände den oförlikneliga Dulcinea af Toboso, och i de båda andra just samma bondflickor, hennes ledsagarinnor, med hvilka vi samspråkade utanför Toboso. Jag frågade Montesinos huruvida han kände dem, han svarade nej, men att han trodde att det måste vara några andra förtrollade förnäma damer, som först för ett par dagar sedan uppenbarat sig på dessa gröna ängder; och jag borde ej förundra mig häröfver, ty där befunne sig ännu många andra damer såväl från förflutna som närvarande tidehvarf, de där blifvit förbytta i mångahanda besynnerliga gestalter, och bland dem hade han igenkänt drottning Ginevra och hennes kammarjungfru Quintañona, som iskänkte vinet åt Lancelot,
Då Sancho Panza hörde sin herre tala på delta sätt, trodde han sig nästan skola förlora förståndet eller skratta sig till döds; ty, som han visste huru det hängde ihop med Dulcineas föregifna förtrollning, vid hvilken han själf varit både häxmästaren och den som burit vittnesbörd om häxeriet, kunde han nu ej längre tvifla på att hans herre icke vore vid sina sinnens rätta bruk, utan alldeles förryckt, och därför sade han till honom: »Olycksalig var anledningen, ännu olycksaligare
