Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

208

i förvåning och bestörtning; jag vände mig till señor Montesinos och frågade honom: Är det möjligt, señor Montesinos, att förtrollade personer af förnäm rang kunna lida nöd?’ Härpå svarade han mig: ’Tro mig, señor D. Quijote af La Mancha, det som man kallar nöd förekommer hvar som helst, råder öfverallt och sträcker sig till alla, ja skonar icke ens de förtrollade; och, enär fröken Dulcinea af Toboso hälsar och ber att få låna de sex realerna och panten tyckes vara god, är intet annat att göra än att försträcka henne dem, ty hon måste utan tvifvel hafva råkat i något stort trångmål’. — ’Pant kan jag icke taga, svarade jag honom, och än mindre kan jag gifva henne hvad hon beder om, ty jag äger blott fyra realer.’ Dem gaf jag henne, (de voro desamma som du, Sancho, lämnade mig här om dagen för att gifva såsom allmosor åt de fattiga, som jag träffade på vägarna,) och jag sade därjämte till henne: ’Sägen eder fru, mitt barn, att hennes vedermödor smärta mig in i själen och att jag skulle vilja vara en Fugger[1] för att kunna befria henne från dem, och att jag gör henne veterligt att jag hvarken kan eller får befinna mig väl, så länge jag måste umbära hennes behagliga närvaro och sinnrika samtal, och att jag beder henne så enträget jag förmår, att hennes Nåd täckes förunna denne sin i kärlek fångne slaf och vida omkring irrande riddare att få se och tala med henne. Säg henne vidare att, när hon minst tänker det, skall hon få höra omtalas hurusom jag aflagt en ed och ett löfte, i likhet med det markgrefven af Mantua gjorde att hämnas sin systerson Balduin, då han fann honom döende midt ibland bergen, nämligen att han ej mera skulle äta vid dukadt bord, jämte de andra saker som han ytterligare tillade, tills han hämnats honom; och på samma sätt ärnar äfven jag aflägga en ed att hvarken unna mig rast eller ro, utan genomtåga alla sju världsdelarna med ännu större noggrannhet än prinsen D. Pedro af Portugal gjorde[2], ända tills jag löst henne ur förtrollningen.’ — ’Allt detta och ännu mera är Ers Nåd skyldig min fru’, svarade mig flickan, hvarvid hon anammade de fyra realerna, men, i stället för att göra en nigning för mig, gjorde hon ett tre alnar högt bocksprång i luften.»

— »Ack, helige Gud! ropade nu Sancho med hög röst; är det möjligt att något sådant kan finnas i världen och att trollkarlar ha så stor makt där, att de kunnat förvandla min herres sunda förstånd till så ursinnig galenskap? Ack, señor, señor, ge för Guds skull akt på er själf och tag vara på ert

  1. Fugger, sp. Fucar, en ofantligt rik bankirsläkt från Augsburg, hvilken under XVI:e seklet spelade ungefär samma roll som Rothschildarna nu för tiden; likt dessa lämnade herrarna Fugger stora lån åt kejsare och regenter, men så vardt ock deras belöning stor, ty de upphöjdas icke till simpla baroner, utan till grefvar och furstar. Släkten lefver än nu kvar i Schwaben, men har större delen af sina gods i Bayern, ok dessa lära upptaga ej mindre än 21 tyska kvadratmil med omkring 50,000 invånare.
  2. Spanska Akademien, i sin senaste upplaga af D. Quijote, upplyser att en viss Gúmez de Santistéban författat historien om D. Pedros resor, i hvilka han uppgifver sig själf hafva deltagit, och Ticknor (I, 344) förmodar att prinsen varit samme D. Pedro, hvilken, känd som god versifikatör och en vidtberest man, vardt måhända lika mycket känd som vän och beskyddare af den spanske skalden Juan de Mena. Han skulle således hafva lefvat på 1400-talet.