Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

218

En el libro precioso
de tu persona
ando yo registrando
hoja por hoja,

y hallo con gusto
que son admiraciones
todos los puntos.

Det är uttydt: Du är som en dyrbar bok; jag går igenom den blad för blad och finner med nöje, att alla punkter aro utropstecken (men på samma gång: att alla stycken äro beundransvärda).

Den här af Cervantes anförda (ofullständiga) seguidillan sjunges ännu, enligt uppgift i not. 7, sid. 422, fjärde delen af Cantos Populares Españoles, samlade och utgifna af Francisco Rodriguez Marin, ett af de yppersta arbeten i sitt slag, som något folk har att uppvisa (komplett i fem delar, Sevilla 1882, 83).

6 Cervantes har själf sagt detsamma i företalet till denna del, sid. 5, 6 här ofvan; men att tillskrifva Terentius detta eller ett liknande yttrande är nog ett misstag.

7 Det är möjligt att några anstalter för sådant ändamål varit å bane när detta skrefs; men de hafva icke kommit till verkställighet.




TJUGUFEMTE KAPITLET.

Hvaruti vidröres äfventyret med åsneskriandet, såväl som den lustiga händelsen med dockteaterns ägare, jämte den spående apans tänkvärda förutsägelser.

D. Quijote kunde knappt gifva sig till tåls[1], förrän han fått höra och förnimma de märkliga ting, som mannen med vapnen lofvat honom. Han gick och sökte upp honom där, hvarest han enligt värdens utsago vore till finnandes: han träffade honom och sade till honom, att han för all del måste oförtöfvadt meddela honom hvad han hade att säga såsom svar på den fråga, som under vägen blifvit ställd till honom:

Mannen svarade: »I saktare mak och icke på stående fot bör historien om mina underbara ting berättas; min gode

  1. Det spanska uttrycket: no se le cocia el pan á D. Quijote = brodet gräddades icke för D. Quijote, är hämtadt från den otålighet en kvinna plägade röja, nar hon satt in brödet i ugnen, men det icke vardt färdigt fort nog. Som detta var en fras ur hvardagstalspråket, tillade författaren ett ursäktande: som man plägar säga, men detta behöfves icke i svenskan, där något motsvarande knappt torde stå att upptäcka, utan man får hålla sig till skriftspråkets vanliga förråd.