224
D. Quijote, omfamnade hans ben och sade: »Omkring dessa ben slingrar jag mina armar, alldeles som om jag omfattade de båda Herkulesstoderna, o du det redan i glömska fallna ridderskapets lysande återuppväckare! o du aldrig tillräckligt prisade riddare D. Quijote af la Mancha, du de nedslagnas mod, de vacklandes stöd, de fallnas arm, alla olyckligas staf och tröst.»
D. Quijote stod orörlig af förvåning, Sancho var utom sig, kusinen förundrad, pagen häpen, mannen från skriarebyn stod med vidöppen mun, och värden var helt bestört; korteligen, alla som hört marionettägarens yttranden råkade i den största förvirring. Men denne fortfor på följande sätt: »Och du redlige Sancho Panza, du den bäste vapendragare åt den bäste riddare på jorden! gläd dig, ty allt står väl till med din goda hustru Teresa; i denna stund häcklar hon en mark lin, och till yttermera visso har hon stående till vänster om sig ett krus med bräckt pip, som rymmer en duktig slunk vin, hvarmed hon muntrar sig under arbetet.»
— »Det kan jag nog tro, svarade Sancho; ty hon är en välsignadt rar hustru, och, vore hon bara inte svartsjuk, skulle jag inte vilja byta bort henne mot själfva Långa Leda[1], som, efter hvad min herre säger, lär ha varit ett rasande hyggligt och duktigt fruntimmer; men min Teresa hör till de kvinnor som inte unna sig själfva illa, skulle det också ske på deras arfvingars bekostnad.»
— »Nu måste jag bekänna, inföll här D. Quijote, att den mycket läser och mycket reser, han mycket ser och mycket förfar. Ja det säger jag, ty hvad skulle väl kunnat förmå öfvertyga mig om att det här i världen finnes apor som kunna spå, såsom jag nu sett med mina egna ögon? Ty jag är ju samme D. Quijote af la Mancha som detta förståndiga djur nyss nämnde, ehuru det utbredde sig något för vidlyftigt i sitt beröm öfver mig; men, hurudan jag än må vara, så tackar jag dock Himlen, hvilken begåfvat mig med ett vekt och deltagande sinnelag, som alltid är färdigt att göra hvar man godt och ingen ondt.»
— »Om jag hade pengar, sade pagen, skulle jag fråga nådig apan huru det kommer att gå mig på den färd jag tillämnar.»
Härpå svarade mister Pedro, som redan åter stigit upp från sitt knäfall för D. Quijote: »Jag har redan sagt, att det här lilla djuret inte svarar på tillkommande ting, men, kunde hon svara därpå, gjorde det ingenting om någon ej hade pen-
- ↑ På spanska: jättinnan Andandona. Hon förekommer i romanen om Amadís af Gallien och beskrifves där som alldeles ohygglig, med hvitt hår, som var så tofvigt att det ej kunde kammas, och ful i synen så att hon mest liknade hin onde; för öfrigt med själsegenskaper som svarade till de kroppsliga. Huru nu Sancho kan ha fått för sig, att detta missfoster varit una muger muy cabal y muy de pro, är obegripligt, och saken blir ej klarare därigenom att han uppger D. Quijote som sin sagesman, ty denne kände nog sina riddareböcker bättre än att han skulle ha gjort sig skyldig till ett så groft misstag. Den enda förklaringen synes således vara den, att författaren med flit låtit Sancho säga en dumhet, som de närvarande kunnat uppfatta som sådan och ha roligt åt; men därom nämnes ingenting i texten, och ej ens D. Quijote gör den ringaste anmärkning.
