6 Sp. entre moros no hay traslado á parte, ni á prueba y estése. De fyra sista orden höra ihop som en fras, hvilken jämte ordet traslado står som subjekt till no hay; betydelsen förklaras bäst, om man tänker sig saken dramatiskt, så att domaren säger till käranden: (skrid) till bevis! och till rättsbetjänten: (den anklagade) får stanna (näml. i häktet). Ett synnerligen upplysande exempel lämnar den ryktbare Quevedo i 35:e sonetten af sin Mus. 6, där det heter:
mandan que siga y tienenme cerrado:
lo de á prueba y estése me ha cansado,
y el ser el susodicho eternamente.
7 Sp. menester son muchas pruebas y repruebas. Alla mig tillgängliga spanska lexika angifva det sista ordets betydelse med »bevisning om igen», nytt bevis utöfver ett föregående, och jag vågar därför ej ansluta mig till den i senaste tyska öfversättning antagna af motbevis.
8 Originalets toman de Paris la via har precis måttet af en vers, och äfven ordställningen tillhör en sådan; men man känner ej nu för tiden någon romans där han hör hemma.
9 Här begagnar Cervantes tillfället att låta mäster Pedro komma med en snärt åt samma håll, som i 48:e kapitlet af förra delen. Under de tio år som förflutit, sedan den skrefs, hade författarens erfarenhet af teatern ej varit lyckligare än förr.
10 Dessa tre verser äro tagna ur en gammal romans om konung Rodrigo (se not. 9 på sid. 175 af delen I. 2), men de följa där icke omedelbart efter hvarandra. I sitt sammanhang låter stycket ungefär så här:
ej en by i dag mig hyllar.
Än i går af tjänarskaror,
lydande hvar vink, jag omgafs;
ingen är i dag mig öfrig.
Städer ägde jag och borgar,
och i dag en enda tinne
har jag ej, jag min kan kalla.
11 Sp. me han de sudar los dientes = komma mina tänder att svettas.
12 I originalet står este mi yerro, och sista ordet kan väl här ej gärna öfversättas med villfarelse eller misstag, då D. Quijote strax efter ursäktar sig med, att han ej handlat i ond mening: det gör man ju aldrig, när man misstar sig. Men yerro har därjämte en annan betydelse, som här just synes vara den mest passande, nämligen »mycket i ögonen fallande eller tadelvärda fel hos medlemmar af riddarordnarna eller hos aktade, talangfulla och bildade personer, men som ej skulle vara det hos personer af lägre samhällsställning», (Spanska Akademiens ordbok, första upplagan) och Salvá definierar det som »déviation d’une conduite réguliêre chez un homme bien élevé», och just det var det som D. Quijote själf insåg att han gjort sig skyldig till.
13 Värden har, som man ser, ett eget sätt att halfvera, som väl var särskildt beräknadt på D. Quijote. — Beträffande penningräkningen hän-
