244
blott en, utan många gånger i mitt sinne öfvervägt eder sak, har jag enligt envigslagarna funnit att I faren vilse, då I ansen eder skymfade; ty ingen enskild person kan skymfa ett helt samhälle, så vida han ej utmanar[1] det samfäldt såsom förrädare, emedan han ej vet hvilken enskild som begått det förräderi, för hvilket han framställer sin utmaning. Ett exempel härpå hafva vi i D. Diego Ordóñes de Lara, som utmanade hela staden Zamora, alldenstund han var okunnig om att Vellido Dolfos ensam begått förräderiet att mörda sin konung[2], och följaktligen utmanade han alla, och hämnden och anklagelsens tillbakavisande var nu allas gemensamma sak. Det är visserligen sant att señor D. Diego uppträdde något hänsynslöst, ja, att han vida öfverskred de lagstadgade gränserna för en utmaning, ty han hade ingen anledning att anklaga och utmana de döda, icke heller vattnet eller brödet, ej heller de ännu ofödda, ej heller de andra saker som vidare uppräknas; men, bevars, när vreden svallar öfver, har tungan ingen herre eller tuktomästare och tål ingen tygel.[3] När nu det förhåller sig så, att en enskild person aldrig kan skymfa ett helt konungarike, ett landskap, en stad, en stat eller ett helt folk, så är det tydligt att det ej heller finnes någon anledning att utkräfva hämnd för någon ärekränkning, eftersom en sådan ej förefinnes. Det blefve en skön historia om Klockköpingsborna jämt och samt skulle slåss på lif och död med dem som kalla dem så, eller om de som få heta Stekpannestöpare, Päronsýltare, Hvalfiskungar, Såpkokare[4] eller benämnas med andra öknamn och titlar, dem gatpojkar och simpelt folk alltid föra på tungan, det blefve i sanning en skön historia om alla dessa så utmärkta samhällen skulle förarga sig och hämnas och ständigt draga svärden lika kvickt som en dragbasun, för hvilket gräl som helst, huru obetydligt det än månde vara. Nej, nej, detta förhindre och förbjude Gud! Förståndiga män och väl inrättade stater äga blott af fyra skäl att gripa till vapen, blotta svärden och sätta sig själfva, sitt lif och sin förmögenhet på spel: Den första orsaken är för att försvara den katolska religionen; den andra, för att värna sitt lif, hvilket öfverensstämmer både med naturrätten och den gudomliga lagen; den tredje, för att försvara sin ära, sin familj och sin egendom; den fjärde i sin konungs tjänst uti ett rättmätigt krig; och, om vi tillägga ännu en femte — hvilken kan räknas såsom den andra — för att försvara sitt fädernesland. Till dessa fem hufvudorsaker få läggas några andra, som kunna vara rättmätiga och förnuftiga och som
- ↑ Det spanska ord, som här användes, är retar, och detta betyder att offentligt och högtidligt framställa en anklagelse för trolöshet samt att erbjuda sig att med egen person på stridsplatsen häfda anklagelsens sanning; sådant tillkom endast riddare och innebar alltid en ärekränkning för den utmanade parten, hvilket ej var fallet med desafío, som förekommer än i dag och blott är en vanlig utmaning till duell, utan att däri behöfver eller ens får ligga något nedsättande eller skymfligt.
- ↑ Se not. 3 på sid. 255 i delen I. 1. Som fortsättning på hvad där berättas må tilläggas att, när efter mordet på kung Sancho Zamoranerna insläppt mördaren Vellido i staden och därigenom gjort sig medskyldiga i hans brott, den kastiliske riddaren Diego Ordóñez anklagade och utmanade dem på sätt här säges i texten. La Crónica General låter honom härvid begagna följande ordalag: »Kastilianarna hafva mistat sin herre, och den som dödade honom var den förrädaren Vellido Dolfos, hans vasall, och I togen emot honom i Zamora, och förty pästår jag att den är själf förrädare som hyser en förrädare hos sig, om han vet af förräderiet eller samtyckt därtill; och jag (anklagar och) utmanar Zamoranarna, de stora så väl som de små, den lefvande och den ännu ofödde så väl som den födde, vattnet som de dricka, kläderna som de bära, ja, stenarna i stadsmuren: och finnes i Zamora någon som säger nej härtill, vill jag strida med honom.» Cidkrönikan har delvis ännu starkare uttryck, då hon låter D. Diego säga att han utmanar »den store så väl som den lille, den döde såväl som den lefvande, den födde så väl som den ofödde, vattnet som de dricka och som rinner i strömmarna, och brödet och vinet». Kampen upptogs af D. Arias González, som sände sina tre söner emot utmanaren; de stupade alla tre, den ene efter den andre, men den yngste gaf, just som han föll, sin motståndare ett så svårt slag, att hans häst rusade bort, och, emedan alltså den unge Rodrigo behållit platsen, förklarade stridsdomarna till slut kampen för oafsjord och staden Zamora för skuldfri. — Denna historia har varit ett af folkskalderna synnerligen omtyckt ämne och besjungits i en mängd romanser, hvarvid särskildt den skarpa utmaningen återkommer nästan ord för ord lika i dem alla.
- ↑ Sp. cuando la cólera sale de madre, la lengua no tiene padre. Bilden är tagen från en flod, som svämmar öfver sina bräddar, men Cervantes har dessutom anbragt en oöfversättlig ordlek, i det madre kan betyda icke blott moder, utan äfven flodbädd, och detta madre har sedan, som vanligt i dylika fall, framkallat det följande padre.
- ↑ Öknamn, som invånarna i en stad gifva dem i en annan företrädesvis en grannstad, tyckas förekomma i alla länder. Några af dem, som Cervantes här uppräknar, kan man bestämma; så vet man att Toledanarne af gammalt haft namn om sig att älska den redan i andra kapitlet af denna del (not. 5 på sid. 30) omtalade päronliknande berengena-frukten, som de äfven mycket använde till inläggning, och att de däraf fått namnet berengeneros. Madridboarna fingo heta hvalfiskungar, emedan de påstodos någon gång hafva burit sig ej klokare åt än Tälje tokar, i det, vid en öfversvämning af den i hvardagslag mycket grunda och obetydliga Manzanares, de tagit en med vattnet följande klöfsadel för en hvalfisk. Såpsjudning idkades på flera håll, och Pellicer gissar på Getafe (en småstad, 14 kilom. från Madrid), men Clemencin håller på Yepes eller Ocaña emedan därifrån stora kvantiteter såpa och tvål fördes till marknaderna i Medina del Campo och de dessutom bättre gjorde skäl för epitetet insignes, som författaren strax efteråt låter D. Quijote använda om dem alla; emellertid äro de sistnämnda städerna ej stort större än Getafe, och det må vara tillåtet att misstänka att ordet insigne här tagits i den lekande betydelsen af en som fått ett märke, en »klicka» på sig, såsom de ju alla hade genom öknamnen, eller, med andra ord, att de snarare voro beryktade än ryktbara, och just detta kan äfven inrymmas i vårt utmärkt. — Reloja, Klockköping, vet man ingenting säkert om och har endast en mycket svag misstanke om, att det möjligen kunnat vara León. — Beträffande slutligen ordet cazoleros, som här öfversatts med stekpannestöpare, så har Clemencin förklarat det för tryckfel och vill i stället läsa cazalleros, hvarmed skulle menas invånarna i Valladolid, emedan en af dem vid namn Cazallas år 1558 anklagades för religionsbrott och den 21 maj året därpå vardt å båle bränd på stadens stora torg. Detta synes mig dock vara ett rent hugskott, ty på samma sätt handterade Inkvisitionen tusentals personer i alla landsändar, så att det var ju ingenting att ge ett särskildt namn för, och man skulle då lika väl kunna påstå, att med ordet i fråga afsetts invånarna i Cazalla, hvilket en af de äldsta och bästa Cervantes-öfversättarna Lorenzo Franciosini i sitt spansk-italienska lexikon (Rom 1620) angifver som »una terra grossa in Andalucia». Det säkraste torde därför vara att taga saken så enkelt som möjligt och behålla den hittills vanliga läsarten: cazoleros; det är sant att ordet icke eljest förekommer, men det är bildadt fullkomligt regelrätt från cazuela, kastrull, stekpanna, och intet hindrar att det verkligen med den här gifna betydelsen kunnat användas som öknamn på invånarna i något visst samhälle. Hvilket detta varit? Ja, det är ej så lätt att säga, men i själfra verket ligger det ju icke heller mycken makt uppå att veta det.
