honom i minnet och tankarna hvad han skådat i Montesinos’ håla; ty, om också mäster Pedros apa hade sagt honom att en del af dessa historier vore sanning, en del däremot lögn, så höll han sig likväl mera till de sannfärdiga än till de lögnaktiga, alldeles i motsats till Sancho, som ansåg dem samtliga lika lögnaktiga.
Medan han nu gick framåt, försänkt i dessa tankar, fick han syn på en liten båt utan åror eller annat tillbehör, som låg fastbunden vid stammen af ett på stranden växande träd. D. Quijote såg sig omkring åt alla håll utan att se någon, hvarpå han utan vidare genast steg af Rocinante och befallde Sancho att likaledes hoppa ned från sin grålle och fastbinda båda djuren tätt intill hvarandra vid stammen af en där stående poppel eller pil.
Sancho frågade honom efter orsaken till detta oväntade afstigande och fastbindande. D. Quijote svarade: »Du bör veta, Sancho, att denna båt, som ligger här, direkte och så att det omöjligen kan vara på annat vis kallar och inbjuder mig att stiga i den och fara bort uti den för att bistå någon riddare eller annan hjälpbehöfvande och förnäm person, som helt visst måtte vara stadd i något svårt trångmål; ty uti riddareromanerna och hos de trollkarlar, som befatta sig och hafva att göra med dylika historier, är det skick och sed att, när en riddare befinner sig i någon fara, han blott medelst en annan riddares åtgärd kan befrias därur, ehuru de äro på ett afstånd ifrån hvarandra af två eller tre tusen mil, ja, ännu mera, och då antingen bortföra de honom med våld i ett moln, eller bjuda de honom en båt att stiga ombord på, och på kortare tid än man hinner blinka föra de honom därifrån, antingen genom luften eller öfver hafvet, allt efter som det behagar dem, och dit där hans bistånd är af nöden. Alltså, o Sancho, ligger denna båt här för samma ändamål; och det är likaså säkert som att det nu är ljus dag, och bind nu, medan den ännu varar, tillsammans grållen och Rocinante, och må så Vår Herre leda oss, ty jag ämnar icke afstå från ar gå ombord, till och med om barfotamunkar både mig därom.»[1]
— »Efter det så förhåller sig, svarade Sancho, och Ers Nåd vid hvarje steg vill gifva sig in på dessa som jag nästan skulle vilja kalla galenskaper, så har jag ingenting annat att göra än att lyda och bocka hufvudet, enligt ordspråket: Gör hvad din herre befaller dig, om det så är att sitta till bords med honom. Men i alla fall och för att freda mitt samvete,
- ↑ Allt detta i fullaste öfverensstimmelse med riddareromanerna, där oräkneliga exempel förekomma på det som D. Quijote här anför. Om barfotamunkarna, se not. 7 på sid. 60 i delen I. 2.
