en bred planka, sakta glidande utför denna behagliga flod, på hvilken vi inom kort tid skola komma ut på det vida hafvet? Men vi måste redan hafva kommit ut på det och färdats minst sju- eller åtta hundra mil, och hade jag ett astrolabium här för att uppmäta polhöjden, skulle jag siga dig huru än mil vi tillryggalagt, ehuru antingen begriper jag föga af saken eller ock hafva vi redan passerat eller skola snart passera ekvinoktiallinien, som delar och skär de båda motsatta polerna på lika afstånd från dem båda.»
— »Och då vi komma till den där linan, frågade Sancho, hur långt ha vi då rest?»
— »Mycket långt, svarade D. Quijote, ty, så snart vi hinna fram till den nyssnämnda linien, skola vi hafva tillryggalagt hälften af de trehundrasextio grader, som det af jord och vatten bildade klotet innehåller enligt Ptolemäi kalkyl och beräkning, hvilken var den störste kosmograf man känner.»
— »För Guds skull! sade Sancho; hvad är det för kors med graf Ers Nåd åberopar, och så en karl som är tollig me’ eller stollig eller hur det är!»
D. Quijote skrattade åt den uttydning som Sancho gifvit orden kosmograf och Ptolemäus[1] och sade till honom: »Du skall veta, Sancho, att, då spaniorerna och resande i allmänhet stiga ombord i Cádiz för att segla till Ostindien, hafva de vissa tecken, hvaraf de kunna märka att de passerat ekvinoktiallinien, om hvilken jag nyss talade med dig, och ett af dessa består däri att hos alla, som äro ombord på skeppen, dö lössen, utan att en enda blir vid lif, och på hela skeppet kan man icke få fatt på en enda, om man så vill uppväga den med guld.[2] Därför, Sancho, kan du fara med handen öfver låret, och, i fall du träffar på något lefvande, är vårt tvifvelsmål löst; men, om du icke gör det, så hafva vi passerat linien.»
— »Jag tror ingenting af allt det där, svarade Sancho; men icke desto mindre vill jag göra som Ers Nåd befaller, fast inte vet jag hvad det skall tjäna till att anställa dylika försök, eftersom jag med mina egna ögon kan se att vi inte aflägsnat oss fem alnar från stranden, ja inte ens kommit på två alnars afstånd från det ställe där våra djur stå, ty där borta stå Rocinante och min grålle på samma fläck där vi lämnade dem, och, om jag tar märke med ögonen, som jag nu gör, så kan jag svärja vid både den och den, att vi inte alls röra oss eller ens komma så pass fort åstad som en myra kryper.»
- ↑ Sancho kommer åter med en af sina evinnerliga ordvrängningar och förplumpar sig så groft, att det får anses som en ren vinst att hans ord ej kunnat återgifvas annorlunda än som skett. Det förutsättes härvid att han tyckt sig höra kosmograf uttalas ungefär som korsmegraf, och Ptolemeus som Tollemeus. Ordet tollig förekommer i svenska bygdemål och är liktydigt med tokig.
- ↑ Detta förefaller som en åkta »skepparhistoria»; men Clemencin uppgifver, att den på fullt allvar berättas i den berömde geografen Abraham Ortelii år 1595 i Antwerpen tryckta Theatri orbis terrarum Parergon; den ifrågavarande märkvärdiga företeelsen påstås inträffa sedan fartygen passerat Azorerna.
