såg hur båten kom glidande utför floden och var nära att drifva rakt ned i fallet vid kvarnrännan, Sprungo flera af dem skyndsamt ut med långa stänger för att mota båten, och, eftersom de voro alldeles hvita att se på och deras ansikten och kläder voro öfversållade med mjöl, sågo de ganska hemska ut. De höjde ljudliga rop och skreko: »Ni Satans karlar, hvart ämnar ni er? är ni trötta vid lifvet? Hvad för slag? vill ni drunkna och sönderkrossas mellan hjulen?»
— »Sade jag dig icke, Sancho, sade nu D. Quijote, att vi hunnit fram till det ställe, där jag skall visa huru långt min arms kraft räcker? Se huru många röfvare och spetsbofvar rusa emot mig, se huru många skråpukar sitta sig till motvärn, se huru många gräsliga ansikten grina emot oss! Men i skolen få se på annat, I lymlar!»
Och härpå ställde han sig upprätt i båten och började med hög röst utfara i hotelser mot mjölnarna, i det han ropade: »Edert gemena och ännu mera illasinnade pack, lössläppen och lämnen åt dess fria vilja den person som I hållen fången i detta edert fäste eller fängelse, han må nu vara hög eller låg och af hvad villkor eller rang som helst; ty jag är D. Quijote af La Mancha med tillnamnet Lejonriddaren, hvilken det enligt den höga Himlens befallning är förbehållet att leda detta äfventyr till ett lyckligt slut.»
Och med dessa ord grep han sitt svärd och började hugga i luften mot mjölnarna, men dessa, som väl hörde, men ej förstodo hans galna prat, gjorde sig redo att med sina stänger mota båten, som redan var nära att ryckas ned i hvirfveln vid kvarnrännan. Sancho kastade sig på knä och bad andäktigt till Himlen att den måtte rädda honom ur en så öfverhängande fara, och Himlen gjorde det äfven medelst mjölnarnas skicklighet och raskhet, hvilka satte stängerna mot båten och höllo den tillbaka, hvarvid de dock ej kunde undgå att stjälpa honom, så att riddaren och vapendragaren ramlade hufvadstupa i vattnet. Emellertid aflopp det lyckligt för D. Quijote, eftersom han kunde simma som en gås, ehuru den tunga rustningen tvenne gånger drog ned honom mot bottnen, och, hade det ej varit för mjölnarna, hvilka kastade sig i vattnet och halade upp dem, hade de båda två här säkert funnit sitt Troia.[1]
När de nu blifvit förda upp på land, mera blöta än törstiga, kastade sig Sancho på knä, knäppte ihop händerna, riktade blicken mot himlen och bad en lång och andäktig bön att Gud dädanefter måtte rädda honom undan sin herres öfver-
- ↑ Ett hos spanjorerna ofta förekommande talesätt, som anspelar på andra boken i Vergilii Eneid, där Trojas undergång förtäljes; företrädesvis har man väl tänkt på v. 290:
Hostis habet muros; ruit alta a culmine Troia,
eller på v. 325,6:
— — — Fuimus Troes, fuit Ilium et ingens
Gloria Teucrorum.
