Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

263

— »Nu har ni träffat på den rätte flickaren! genmälde Sancho; skall Ers Nåd komma med sådant till mig! Det är minsann inte första gången i mina dar som Jag blifvit skickad med hälsningar till både höga och breda damer.»

— »Med undantag af den du framförde till fröken Dulcinea, återtog D. Quijote, vet jag ej att du har framfört någon annan, åtminstone icke i min tjänst.»

— »Det är sant, svarade Sancho; men en god betalare är inte ledsen för att ställa pant, och

i hus med fulla fat
har det ingen nöd med gillesmat;

jag menar att mig behöfver man inte säga något eller göra mig uppmärksam på någonting, ty jag är beredd för allt och förstår mig på litet af hvarje.»

— »Det tror jag nog, Sancho, sade D. Quijote; gack åstad i en lyckosam stund, och Gud ledsage dig!»

Sancho skyndade därifrån i sträckt galopp, sedan han ryckt upp grållen ur hans vanliga skridt, och kom fram dit där den sköna jägarinnan befann sig; han steg af, kastade sig på knä framför henne och tilltalade henne sålunda: »Sköna dam, den riddare, som visar sig där borta och som heter Lejonriddaren, är min herre, och jag är hans vapendragare som man i hans hemtrakt kallar Sancho Panza. Bemälde Lejonriddare, som ännu för kort tid sedan kallade sig riddaren af den Sorgliga Skepnaden, låter genom mig hälsa och bedja Ers Härlighet att ni måtte värdigas ge honom orlof att han med edert tillstånd, välbehag och bifall måtte få tillfredställa sin åtrå, som, efter hvad han själf säger och jag tror, icke är någon annan än att vara Eders upphöjda Högdragenhet och Dägelighet till tjänst; och, om Ers höga Nåd tillåter honom detta, då gör ni något som länder er till gagn, och han skall därigenom hugnas med den yppersta gunst och hjärtans fröjd.»

— För visso, redlige vapendragare, svarade damen, hafven I framfört edert budskap med all den omständlighet som dylika beskickningar kräfva. Stigen upp ifrån marken, ty vapendragaren åt en så utmärkt riddare som han af den Sorgliga Skepnaden är, om hvilken vi här redan sport ganska mycket, höfves det icke att ligga på knä; stigen upp, käre vän, och sägen eder herre att han är mycket välkommen att hålla till