Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
269

en blott inbillad vandrande riddare, eftersom han såg sig bemötas på alldeles samma sätt som han läst att dessa riddare bemöttes i forna tider.

Sancho lämnade sin åsna i sticket och hakade sig fast vid hertiginnan; han trädde in i slottet, men, då likväl samvetet stack honom därför att han lämnat sin grålle ensam, vände han sig till en vördig kammarfru, som jämte de andra utkommit för att hälsa på hertiginnan, och hviskade sakta till henne: »Señora González[1], eller hvad eljest Ers Nåd kan heta…»

— »Jag heter Doña Rodriguez de Grijalba, svarade kammarfrun; hvad önskar ni, käre vän?»

Sancho svarade: »Jag skulle önska att Ers Nåd visade mig den nåden att gå utanför slottsporten, där ni finner en mig tillhörande grå åsna; Ers Nåd torde sedan vara god och låta leda in den eller själf leda in den i stallet, ty den stackarn är en smula rädd af sig och kommer inte på några villkor att finna sig i att vara ensam.»

— »Om herrn är likaså klok som drängen, svarade kammarfrun, så ha vi råkat vackert ut! Gå, käre vän, gå för sjutton i våld, både ni och den som fört er hit! gå ni själf och sköt om er åsna; vi kammarfruar här i huset äro ej vana vid dylika sysslor.»

— »Men, svarade Sancho, jag har verkligen hört min herre, som har riktig slagruta på historierna, förtälja den om Lancelot, och där heter det att

när han från Britannien lände,
själf han sköttes om af fröknar,
och af kammarfruar hästen[2];

och hvad särskildt min grålle angår, så skulle jag inte vilja byta ut den mot herr Lancelots häst.»

— Min gode man, svarade kammarfrun, om ni är en gycklare, så spar på era kvickheter till tillfällen där de taga sig ut som sådana och ni kan få betaldt för dem; af mig kan ni inte få något annat än en lång näsa.»

— »Det tror jag det, att den är lång, svarade Sancho, för den har nog haft tid på sig, och, inte tappar ni på kortspel, om ni får räkna prickar för år.»[3]

— »Åh hut! ropade kammarfrun i högsta förbittring; om jag är gammal eller ej, därför har jag att göra upp min räkning med Himlen, men inte med er, ni lymmel, ni hvitlöksätare!»

  1. Egennamn med ändelsen ez äro egentligen tillnamn, (se sid. 141 not. 1 i delen I. 1), men tyckas undantagsvis hafva begagnats som förnamn, och således i förbindelse med Don och Doña, åt vapendragare och dueñor. Dessa, af hvilka båda slagen voro lika oundvikliga i förnäma hus, lefde för öfrigt i ständigt kif, såsom det redan här visar sig och ytterligare framhålles af Doña Rodriguez längre fram (i 37:e kapitlet af denna del).
  2. Det är samma romans som D. Quijote själf citerar, när han är på sin allra första utfärd (sid. 23 i delen I. 1), men Sancho ändrar ordalagen litet efter eget behof.
  3. Doña Rodriguez säger att Sancho af henne ej kan få annat än una higa, och detta betyder tummen framstucken mellan pekfingret och långfingret, en åtbörd som i Spanien och Italien mycket brukas för att afvända »onda ögon», och då helst i löndom, men därjämte äfven, fullt öppet, för att uttrycka förakt. Se härom en ytterst intressant exkurs af Felix Liebrecht i hans tyska öfversättning af Il Pentamerone (II, 266). — Sancho nämner ett bestämndt kortspel, la quínola, där det lärer gå så till att de spelande skola söka få ihop fyra kort som hafva samma valör, och, om två råka få det på en gång, vinner den hvars svit har högsta valören af prickar, — Det hijo de puta, som kammarfrun i förargelsen drar till med, har återgifvits groft, men säkerligen icke allt för groft i förhållande till originalet.