272
obekymrad, ty genom honom skulle det aldrig upptäckas hvilka de voro.
D. Quijote klädde sig, spände sitt värjgehäng tillika med svärdet öfver axeln, kastade omkring sig den vida skarlakansmanteln, satte på sig en jaktmössa af grön atlas som tärnorna gilfvit honom och begaf sig i denna skrud till den stora salen, där han fann tärnorna uppställda i tvenne led, lika många i den ena raden som i den andra, och alla försedda med hvad som erfordrades för att hälla vatten öfver hans händer, hvilket de också gjorde med många nigningar och ceremonier. Därpå framträdde tolf pager tillika med hofmästaren, för att föra honom till bordet, eftersom herrskapet redan väntade på honom. De togo honom emellan sig och förde honom, full af pomp och majestät[1], till en annan sal, där ett präktigt bord stod dukadt för endast fyra personer. Hertigen och hertiginnan gingo ända fram till salens dörr för att mottaga honom, och tillika med dem en allvarlig andlig man; en af dem som styra fornäma personers hus; en af dem som, enär de ej själfva äro af fursterang, aldrig kunna lära dem som äro det, hurn de böra vara det; en af dem som fordra att stora mäns storhet skall mätas efter deras egna trångbröstade sinnen; en af dem som, då de vilja lära de högt uppsatta, dem de hafva under sin ledning, att inskränka sig, i själfva verket lära dem att bli småaktiga.[2] Till dessas antal, säger jag, torde väl den allvarsamme andlige höra, som jämte det hertigliga paret gick riddaren till mötes för att mottaga honom.
De utbytte tusentals höflighetsbetygelser, och därpå togo de honom mellan sig och gingo fram för att sätta sig till taffeln. Hertigen inbjöd D. Quijote att intaga hedersplatsen vid öfre ändan af bordet, och, ehuru han afböjde detta, var hertigens enträgenhet så stor att han måste mottaga platsen. Den andlige satte sig midt emot, samt hertigen och hertiginnan vid bordets båda sidor. Sancho, som var närvarande vid allt detta, stod och gapade af förvåning öfver alla de hedersbetygelser, som fursteparet visade hans herre; men, då han såg de många kruserligheter och böner som växlades mellan hertigen och riddaren för att förmå den senare att sätta sig vid öfre ändan af bordet, sade han: »Om det nådiga Herrskapet tillåter, så vill jag berätta en historia, som förefallit i min by i fråga om det här med platserna.»
När Sancho väl sagt detta, satt D. Quijote som på nålar, emedan han trodde att Sancho utan tvifvel skulle komma med någon dumhet. Sancho såg på honom, förstod honom ganska
- ↑ Originalet visar alldeles tydligt att orden pompa y majestad sägas om D. Quijote, och meningen är således den att han känner sitt värde och stundens högtidlighet. Detta anmärkes här därför, att de nämnda orden eljest hänföras till pagerna, så att det säges att de »förde honom med pomp och ståt i en annan sal»; men detta är ej riktigt.
- ↑ Clemencin anmärker med rätta, att det starka språket i denna skildring icke låter förklara sig annorlunda än så, att Cervantes hade en bestämd person i sikte, möjligen den i not. 1 på sid. 8 här ofvan nämnde som hos hertigen af Bejar förmodligen innehade samma plats som den nu ifrågavarande hos D. Quijotes hertig. På den tiden var det så (liksom långt senare äfven hos oss), att förnäma personer höllo sig huspredikanter, och genom sin ställning fingo dessa naturligtvis mycket stort förtroende af sina gynnare, så att de stundom blefvo allsmäktiga.
