som sträcktes emot honom, och, då D. Quijote vände blickarna åt det håll hvarifrån Sanchos skrik hördes, — ty han hade känt igen honom på dem —, såg han honom hängande i eken med hufvudet nedåt, och bredvid honom stod grållen, som ej lämnade honom i sticket i hans olycka. Också säger Sidi Hamét att han sällan sett Sancho Panza utan åsnan, eller åsnan utan Sancho Panza, så stor var den vänskap och trohet de hyste för hvarandra.
D. Quijote kom till stället och hjälpte ned Sancho från trädet, och, när denne såg sig fri och välbehållen på marken, betraktade han sin sönderslitna jaktrock, och det gjorde honom ondt in i själen, ty han ansåg sig i denna dräkt äga ett helt riddargods.
Härunder förde man den väldige vildgalten, liggande tvärtöfver en mulåsna och öfvertäckt med rosmarinklasar och myrtengrenar, såsom ett segerbyte till några stora soltält, som slagits upp midt i skogen. Här fann man borden redan dukade och en måltid tillredd, så yppig och storartad att man på den nogsamt kunde förmärka värdfolkets förnämhet och önskan att hafva allting präktigt. Sancho visade hertiginnan de gapande hålen på sin sönderrifna rock och sade: »Hade det varit jakt på hare eller fågel, så hade min rock varit säker för dylik medfart. Jag begriper inte hvad man kan finna för nöje i att stå och vänta på att ett djur kommer fram, som kan ta lifvet af en, om det kommer åt en med en huggtand. Jag påminner mig att jag en gång hört en gammal visa sjungas, där det heter:
— »Denne Fåvila var en gotisk konung, sade D. Quijote, och han vardt uppäten af en björn, då han gick på jakt.»
— »Ja, det är ju det jag säger, svarade Sancho; jag tycker ej om att kungar och furstar ge sig uti dylika faror, endast för ett nöjes skull som i mitt tycke icke borde vara något nöje, eftersom det består i att döda ett djur som inte gjort något ondt.»
— »Däruti misstager ni er, Sancho, svarade hertigen; jakten på vilda djur är tvärtom en kroppsöfning som mera än någon annan är nödvändig för konungar och furstar. Jakten är en bild af kriget: i den förekomma krigslister, sluga anslag och försåt, för att med egen säkerhet besegra fienden; vid den
- ↑ Sedan Araberna efter slaget vid Jeréz intagit nästan hela landet, räddade sig några spillror af Goternas folk med Pelayo som anförare till Asturiens berg och grundade där ett litet själfständigt rike, som vardt återeröfringens utgångspunkt. Den i texten nämnde Fávila (ett rent gotisk namn!) var Pelayos son och efterträdare, som regerade 737—739 och omkom på en björnjakt: »han dödade björnen och björnen honom», säger ärkebiskop Rodrigo. Den af Sancho citerade romansen är nu obekant.
