308
— »Vid Gud och mitt samvete, svarade djäfvulen, därpå har jag ej gifvit akt, ty jag har mina tankar förströdda på så mångahanda ting, att jag glömde af hufvudsaken, för hvars skull jag kommit hit.»
— »Utan tvifvel, sade Sancho, måste denne djäfvul vara en hederlig och god kristen; ty vore han inte det, skulle han inte svärja vid Gud och sitt samvete. Från denna stund tror jag att det måtte finnas hederligt folk till och med i helvetet.»
Utan att stiga af vände sig djäfvulen därpå emot D. Quijote och sade till honom: »Till dig, Lejonriddaren, — ack att jag finge se dig mellan lejonens klor! — sänder mig den olycklige men manhaftige riddaren Montesinos och befaller mig att hälsa dig från honom och säga, att du skall invänta honom just på detta ställe där jag anträffar dig, emedan han för med sig henne som de kalla för Dulcinea af Toboso, med uppdrag att anvisa dig hvad som erfordras för att lösa henne ur förtrollningen. Och emedan detta är enda ändamålet med min hitkomst, skall jag icke dröja här längre. Må sådana djäflar som jag vara med dig, men goda änglar med detta herrskap!»
Sedan han sagt detta, blåste han åter i det ofantliga hornet, vände ryggen till och aflägsnade sig utan att invänta något svar. Alla råkade nu på nytt i förvåning, i synnerhet Sancho och D. Quijote: Sancho, därför att han såg att man, sanningen till trots, ville ha Dulcinea att vara förtrollad, och D. Quijote, därför att han ännu alltjämt ej kunde komma till visshet om huruvida det som han upplefvat i Montesinos’ håla var verklighet eller ej. Medan han ännu stod fördjupad i dessa tankar, sade hertigen till honom: »Ärnar Ers Nåd señor D. Quijote invänta dem?»
— »Hvarför icke? svarade denne; tappert och oförskräckt vill jag hålla stånd, äfven om hela helvetet komme för att anfalla mig.»
— Men om jag, sade Sancho, åter får se någon djäfvul eller höra något horn, kommer jag att hålla stånd här lika visst som i månen.»[1]
Emellertid hade mörkret tilltagit alltmera, och talrika ljus började sväfva hit och dit i skogen, alldeles som jordens torra dunster sväfva omkring på himlen, hvilket för våra ögon ter sig såsom stjärnfall. Tillika hördes ett rysligt buller, liknande det, som förorsakas af dessa massiva hjul, som man ser på oxvagnar[2], och för hvilkas oaflåtliga gnisslande och knarrande vargar och björnar taga till flykten, om det finnes sådana i
- ↑ Sp. así esperaré yo aquí como en Flandes. Spaniorernas nära hundraåriga krig (1566—1648) mot Holland hade bragt dem i mycken, om än fientlig beröring med detta land, som af dem kallades Flandes; för den stora massan af folket var det ett föremål för hat och fruktan, dels emedan invånarna voro kättare, dels emedan det slukade den ena uppsättningen efter den andra af ungt krigsfolk, som där fann sin graf, och det stod därför som ett skräckens och fasans land, ehuru visserligen äfven med sitt sagoskimmer, som fantasien göt däröfver. Att den fredlige Sancho någonsin eller någonstädes skulle hålla stånd mot en fiende, det var i och för sig föga troligt, och höjden af det otroliga var att han skulle göra det i de framför alla andra illa beryktade Nederländerna.
- ↑ Än i dag kan man i Spanien få se oxvagnar med dylika hjul som här omtalas; de äro gjorda af ett enda stycke utan ekrar eller skoning, och deras förfärliga gnisslande kan i nattens tystnad höras på många kilometers afstånd; landtfolket i Asturien påstår nu liksom på Cervantes’ tid, att det skrämmer skogens vilda djur.
