56
— »Nå, invände hon, kunde då inte Ers Nad vara en af dem, som tjäna sin herre och konung i stillhet och ro, och därför bo vid hofvet?»
— »Ser du, min vän, svarade D. Quijote, alla riddare kunna icke vara hofmän, och hofmännen hvarken kunna eller böra vara vandrande riddare; det måste finnas allt slags folk här i världen, och, ehuru vi alla äro riddare, så är det dock stor skillnad mellan riddare och riddare. Ty riddarna vid hofvet, utan att lämna sina gemak eller öfverskrida det kungliga palatsets tröskel, spatsera likväl öfver hela världen, blott med att titta på en karta, utan att det kostar dem ett öre, och de lida därunder hvarken af hetta eller köld, hunger eller törst; men vi, de verkliga vandrande riddarna, vi genomvandra på våra egna ben den vida världen, i hetta och köld, under bar himmel och utsatta för väder och vind, dag och natt, till fots och till häst. Och vi känna ej blott diktade, utan verkliga fiender, och i hvarje ögonblick då det gäller och vid hvarje tillfälle angripa vi dem, utan att bekymra oss om småsaker eller om envigesreglerna, såsom huruvida motståndaren för kortare eller längre lans eller svärdsklinga; om han bär reliker eller kanske något hemligt trollmedel på kroppen; om sol och vind skall delas och afmätas lika eller ej, tillika med andra sedvänjor af detta slag, som äro öfliga vid envig man mot man, och hvilka du icke känner till, men väl jag. Och vidare bör du veta att, om den äkta vandrande riddaren också såge ett dussin jättar, hvilka med sina hufvuden icke blott beröra utan till och med höja sig öfver molnen, hvilka hvarenda en af dem hafva två ofantliga torn till ben och hvilkas armar se ut som masterna på stora väldiga skepp, och hvarje öga som ett stort kvarnhjul och mera glödande än en glasugn, så får han likväl under inga omständigheter låta förfära sig af detta: fastmer måste han med ädel hållning och oförsagdt hjärta angripa och storma mot dem och, såvidt möjligt är, inom ett kort ögonblick besegra och nederslå dem, äfven om de vore bepansrade med en viss fisks fjäll, hvilka sägas vara hårdare än om de vore af diamant, och om de i stället för riddarsvärd bure skarpeggade klingor af damascenerstål, eller spikklubbor med spetsar af samma slags stål, såsom jag mera än en gång har sett dem. Allt detta har jag sagt dig, hushållerska, på det att du må inse den skillnad som förefinnes mellan den ena sortens riddare och den andra; och rätt vore det i sanning om det ej fannes någon enda furste, som icke skattade denna andra eller, rättare sagdt, första sort af vandrande riddare högre,