70
ÅTTONDE KAPITLET.
Hvari berättas det som hände Don Quijote, då han for för att hälsa på sin härskarinna Dulcinea del Toboso.
»Prisad vare Alláh den allsmäktige!» så säger Hamét Benengelí i början af detta åttonde kapitel; »prisad vare Alláh!» upprepar han trenne gånger och tillägger, att han höjer dessa lofsånger därför att han nu ändtligen har D. Quijote och Sancho ute i det fria, och därför att läsarna af denna uppbyggliga historia kunna räkna på att från detta ögonblick D. Quijotes och hans vapendragares hjältedåd och lustiga infall åter börja; han uppmanar dem att glömma den sinnrike junkerus föregående bragder och att rikta blickarne på dem, som skola komma och som redan nu på vägen till Toboso taga sin början, liksom de andra begynte på Montiels fält; och hvad han begär är icke mycket i förhållande till det myckna som han lofvar. Men han fortfar på följande sätt.
D. Quijote och Sancho stannade ensamma kvar på landsvägen; och knappt hade Simson aflägsnat sig, då Rocinante började gnägga och grållen uppgifva suckar, hvilket af både riddaren och väpnaren ansågs såsom ett godt tecken och ett högst lyckligt förebud. Men, för att säga sanningen, var grållens stönande och skriande mycket uthålligare än hästens gnäggande, hvaraf Sancho drog den slutsatsen att hans lycka skulle öfverträffa hans herres och stiga vida högre än den. Jag vet icke om han därvidlag stödde sig på någon stjärntydareberäkning, som han måhända förstått sig på, ehuru historien icke förmäler något därom; man har blott hört honom säga, när han snafvade eller föll, att han hellre önskat att han stannat hemma, ty af snafvande och fallande finge man ingenting annat än sönderslitna skodon och bräckta refben. Och häri misstog han sig ej mycket, så enfaldig han än eljest var.
D. Quijote sade till honom: »Vän Sancho, natten kommer öfver oss allt hvad den hinner och med tjockare mörker än vi egentligen behöfde för att komma så långt att vi vid dagens inbrott hade Toboso i sikte, dit jag beslutit begifva
