— »Bland dessa, min käre vän, sade D. Quijote, måste alltså den befinna sig som jag frågar efter.»
— »Det är möjligt, svarade bonddrängen, och Gud vare med er, ty det börjar redan dagas.»
Med dessa ord dref han på sina mulåsnor och aktade icke på några vidare frågor. Sancho, som såg att hans herre var eftertänksam och ganska missnöjd, sade till honom: »Señor, dagen börjar gry allt hvad den hinner, och det är nog ej rådligt att låta solen finna oss på gatan; det är bäst att vi begifva oss ut ur staden och att Ers Nåd gömmer sig i någon skogsluud här i närheten, och, när det blifvit dager, kommer jag tillbaka hit och skall inte underlåta att leta igenom hvarenda vinkel och vrå i hela staden efter vår frökens hus, kungaborg eller palats; och det skulle då vara bra stor otur om jag inte funne det, och så fort jag funnit det talar jag med hennes Nåd och säger henne hvarest och huru Ers Nåd befinner sig, och att ni väntar på att hon ger er befallning och anvisning, så att ni må kunna råka fröken utan men för hennes anseende och rykte.»
— »Nu, Sancho, sade D. Quijote, har du i få ord sagt tusen förträffliga saker. Det råd du gifvit mig är mig välkommet, och jag antager det med största nöje. Kom, min son, vi vilja söka upp ett ställe där jag kan gömma mig, och sedan må du vända tillbaka hit för att söka, se och samtala med min härskarinna, af hvilkens klokhet och höfviska sinnelag jag väntar mer än underbara ynnest- och nådebevis.»
Sancho var utom sig af otålighet att få sin herre ut ur staden, för att denne ej måtte komma underfund med huru han ljugit ihop det svar, som han å Dulcinéas vägnar meddelat honom i Sierra Morena. Alltså påskyndade han affärden ur staden, så att den skedde ögonblickligen, och två tusen steg därifrån påträffade de en skogsdunge eller lund, där D. Quijote gömde sig, medan Sancho gick tillbaka till staden för att tala med Dulceinea; uti hvilken beskickning han råkade ut för händelser, som fordra ny uppmärksamhet och ny tilltro.
Noter.
1 Detta är första versen i en gammal folkvisa om Rinaldos son, grefve Claros, och den passar här så mycket bättre som äfven visans hjälte just ämnar sig till sin käraste. Det spanska uttrycket lyder: media noche era por filo (föråldradt för hilo) = midnatt jämnt efter linjen (eg. tråden); d. v. s. den timme då urtaflans båda visare stå alldeles öfver hvarandra, som om det vore en enda linje.
