84
kymra sig om den förebråelse för förment lögnaktighet som man skulle kunna framkasta mot honom. Och han hade rätt, ty sanningen står sig äfven om hon är hårfin, och hon ligger alltid öfver lögnen, liksom oljan öfver vattnet. Och därför fortfar han med sin historia och berättar att, sedan D. Quijote gömt sig i skogslunden, ekdungen eller småskogen tätt invid det stora Toboso; befallde han sin väpnare att vända tillbaka till staden och icke åter visa sig för hans ögon förr, än han å D. Quijotes vägnar talat med dennes härskarinna och bedt henne att hon måtte täckas förunna sin i kärlek fångne riddare att få råka henne och tillika värdigas meddela honom sin välsignelse, på det att han genom henne måtte kunna hoppas på den lyckligaste utgång af alla sina vågstycken och besvärliga äfventyr. Sancho åtog sig att göra säsom det blifvit honom befalldt, och att återkomma med ett lika godt svar som han haft med sig åt honom förra gången.
— »Gå min son, återtog D. Quijote, och blif icke förvirrad, då du står framför glansen af den skönhets sol, som du nu ärnar uppsöka. Lycklig du öfver alla vapendragare på jorden! Håll fast i ditt minne och låt det icke försvinna därutur, på hvad sätt hon mottager dig; huruvida hon skiftar färg, medan du står där för att framföra mitt budskap; huruvida hon ej kan sitta stilla på sin dyna, ifall du träffar henne sittande på sin förnäma rangs upphöjda plats; men om hon tager emot dig stående, så gif akt på om hon ställer sig än på den ena, än på den andra foten; om hon två eller tre gånger upprepar det svar hon ger dig; om hon ändrar det från ett mildt till ett hårdt, från ett sträft till ett ömt; om hon med handen tager sig i håret för att ordna det, äfven om det icke är i oordning. Korteligen, min son, gif akt på alla hennes handlingar och rörelser, ty, om du berättar dem för mig sådana som de äro, kan jag utröna allt hvad hon håller fördoldt i sitt hjärtas djup beträffande det som angår min kärlek. Du skall nämligen veta, Sancho, om du ej redan vet det, att hos förälskade personer de handlingar och yttre rörelser som de låta se, då frågan är om deras kärlek, äro de säkraste budbärare, de där förkunna hvad som föregår i deras själs innersta. Gå, min vän, och må en annan och bättre lycka än min ledsaga dig, och må en annan, bättre utgång föra dig hit tillbaka än den jag fruktar och afbidar uti denna dystra ensamhet, hvari du lämnar mig.»