Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

några timmar senare händelsevis stötte samman i vimlet, spärrade hon upp ögonen och utbrast: Vad ser jag? Fru Balzar! Är du också här! Ty hon var lite glömsk. Vid tretiden glömmer man värdfolket.

Fru Balzar åter var en dam, som man hyllade med fem eller tio minuters älskvärd konversation. Hon var mycket nöjd med den hyllningen. Den var just lagom. Hon var nöjd med hela festen. Hon njöt av alla dessa ungdomar, men saknade sina jämnåriga. Hon sa till Kurt: Det här är ju en barnbjudning! Har ni verkligen strukit alla mina gamla? Hon önskade sig en medelålders fru eller kanske hellre en riktig gumma eller allra helst — av gammal vana — Andersson att byta åsikter med. Till gammalt folk kan man säga: Titta på den där söta flickan! Såna charmanta axlar, en sån smidig liten kropp! Och titta på benen om jag får be! Säger man sådant till en annan ung flicka, blir hon svartsjuk och stött. Säger man det till en ung man, så tänker han: Det ser jag nog, din gamla höna, men här ska jag sitta och prata med dig i stället för att sluta hela härligheten i famn.

Hon saknade de gamla men var ändå mycket nöjd. Kanske huvudsakligast därför att Sussi obestridligen tog priset. Åtminstone i mina ögon, tilllade hon för att inte förhäva sig. Som hon nu stod där och jämförde Suzanne med var och en av de andra flickorna, kom hon att kasta en blick i väggens spegel. Där såg hon en underbar rosafärgad creation, uppburen av en dam till synes i trettioårsåldern. Sannerligen, hon såg inte äldre ut än själva den strålande Julia. Men denna dam höll händerna korsade över den något framskjutna magen, armbågarna tryckta intill sidorna, huvudet högt och stelt buret, hennes panna låg i eftertankens rynkor och hennes mun putade myndigt. Hon var inte mjuk, hon var inte tillgänglig, hon var inte förförisk. Hon var en mamma,

106