CHEFEN FRU INGEBORG
aktar mig att gå i vägen för de andra — Visserligen ägde hon ingen erfarenhet av skogsbrand, men hon hade hela sitt liv visat rådighet och beslutsamhet, värdefulla egenskaper i alla situationer. Hon visade dem även nu, i det hon hastigt tog av sig kjolarna och iförde sig herr Anderssons overall. På fötterna satte hon ett par tjockbottnade kängor, Kurts, betydligt för stora men förträffliga för den, som skall beträda brännande mark. Slutligen beväpnade hon sig med en stor kvast på skaft, som hon fuktade i vattenhinken. Hon hade nämligen hört att man ”slår ut” elden i gräs och ljung. Så praktiskt utrustad drog hon åstad, manhaftig, modig och nästan glad samt lika väl ägnad att bekämpa elden som vilken barnunge som helst.
Hon hörde yxorna gå i ungskogen och höll själv kurs till höger därom för att undvika manskapskedjan som arbetade mellan branden och Sommarro. Hon trodde, att hon gick jämsides branden, men i själva verket avlägsnade hon sig från eldhärden. Det susande, fräsande, ibland smattrande dånet avtog i styrka. Hon tänkte: Kanske ha de redan fått bukt med elden: det var nog inte så farligt, som de sa. Hon började se sig omkring och märkte en ovanlig rörelse i det nattysta halvmörkret, som glimtvis rödfärgades av den flammande toppelden i ungskogen. Råttor i skockar kilade fram över gråmossan, ekorrar kastades som bollar från den ena sviktande grenen till den nästa, hejdade sig ett ögonblick upprätta, med tassarna tryckta mot vita bröst, smackade, fortsatte. Hon skrek till då en hare plötsligt spratt upp mitt emellan hennes ben och i ett flygande skutt försvann. Hon tänkte: Det här är intressant. Så mötte hon en räv. Han stod framför henne på ett par, tre meters avstånd; han tittade på henne och hon på honom. Hon nickade åt honom. Han vände nosen i riktning mot branden, vädrade, gled utan brådska
