CHEFEN FRU INGEBORG
stycken utanför länsmansgården. De skulle säga henne ett allvarsens ord.
Från denna offentliga bestraffning, som skulle ha plågat henne över hövan, räddades fru Balzar av sorgdräkten. Då gubbarna varsnade den svartklädda gestalten, till på köpet sirad med en smula krusflor, grepos de i förstone, alldeles som Kurt, av häpnad. Förvåningen undanträngdes snart av vaga aningar om ”sattyg”, vilka i sin tur ersattes av en motvillig vördnad och tillfredsställelse. De funno, att stadsfrun i denna djupt allvarliga sak uppträdde värdigt och riktigt. Hon underskattade inte den ofärd, hon vållat. Sorgfloret erkände en skuld, bad en avbön. Dessutom framkallade kontrasten mellan den svarta dräkten och den soliga, ljusa sommardagen en högtidlig begravningsstämning. Om fru Balzar vid sin sida haft en präst i ornat i stället för en löjtnant i uniform, skulle gubbarna ha lommat hem, druckit kaffekask och gläntat på bibeln. Som det nu var, stannade de, vresiga men tysta.
På länsman gjorde sorgdräkten intet intryck, snarare då löjtnantsuniformen, och detta till en början så, att han framför allt sökte hålla på sin värdighet. Hans ton blev grov och försmädlig, och då fru Balzar tillstått, att hon givit luffaren cigarretter och brännvin, utbrast han: Hur fan kan man göra en sån dumhet? Genast reste sig de Lorche, gick fram till skrivbordet, fattade en linjal och yttrade i det han sakta men eftertryckligt knackade länsman i huvudet: Hör nu, min lille länsman, om jag en gång till får höra en dylik oförskämdhet, skall jag laga att han hastigt och lustigt blir av med sin vackra länsmansmössa samt dessutom straffad för fel i tjänsten. Vidare skall jag personligen och kroppsligen avbasa honom på ett utomordentligt effektivt sätt. — Vänd mot fru Ingeborg tillfogade han: Mamma får ursäkta mitt
