CHEFEN FRU INGEBORG
använder Kassandra sina djupaste brösttoner, sitt mörkaste patos. Hon säger till exempel: Tänk, det var självmord. Han tog livet av sig. — En undersökning ger vid handen, att ”han” dött i blindtarmsinflammation. Vari bestod sanningskärnan? Då mannen ansattes av de första häftiga smärtorna, trodde han sig vara offer för ett kolikanfall. I stället för att gå till sängs och tillkalla läkare sökte han bota sig genom våldsamma kroppsrörelser. Efteråt konstaterade läkaren att sjukdomens olyckliga förlopp haft till orsak denna första okloka åtgärd. Alltså hade mannen tagit livet av sig. Med en dylik sanning som grundval ser sig Kassandra i stånd att genom mörkt tonfall och dyster min förvandla en olyckshändelse till ett hemskt drama. Fru de Lorche kombinerade de båda metoderna: hennes röst var patetisk, hennes min vardaglig. Därmed vann hon, att fru Ingeborg inte genast slöt öronen för den orimliga skräcksagan om ett fadermord och likväl fick ett första förberedande intryck av någonting onaturligt och hemskt. Författare, som arbeta i Hoffmannsk eller Poesk riktning, använda ofta samma metod. Sanningskärnan var här den, att sonen de Lorche pinat sin far obarmhärtigt. Sonen hade under uppväxtåren hållits i en faderlig tuktan, vars stränghet varit överdriven. Så länge fadern tedde sig som en utomordentligt upphöjd, vis och mäktig varelse, fann sonen ingenting förödmjukande i att titt och tätt bli snäst som en hundvalp. Att en man som hans far kärvt ställde stora fordringar på andra var helt naturligt och ökade endast hans beundran. Men när fadern avslöjade sig som svindlare, skojare och därtill en feg och ömklig stackare, fylldes pojkhjärtat av en het förbittring, som inte lämnade plats för någon barmhärtighet. Allt under det att han spelade den vördnadsfulle sonens roll, gav han med oblidkelig påpasslighet hugg på hugg. Fru de Lorche sa:
208
