CHEFEN FRU INGEBORG
lade, mumlade misslynt med neddragna mungipor: Äsch, vad det var tråkigt. Det tycker jag inte om. — Vartill Kurt lugnt men snävt genmälte: Jag kom inte heller för att fråga vad mamma tycker. Jag ville bara inte göra mig skyldig till samma taktlöshet som Suzanne vid hennes förlovning. Vi eklatera någon av de närmaste dagarna. — Hemma hos mig? frågade fru Ingeborg och märkte själv att hon inte längre sa hemma hos oss. Kurt svarade: Ingenstans. Bara i tidningarna. Bröllopet i tysthet, så snart säsongen är över och teaterapan upphört att hoppa. Nu vet mamma lika mycket som jag.
Tystnad, varunder fru Ingeborg tog en linjal, omfattande dess ändar med båda händer, lyfte den långsamt över sitt huvud som en atlet lyfter sin stång, krökte armbågarna och vilade huvudet tungt mot linjalen. Hon såg några sekunder sonen stint i ögonen; därpå sa hon lugnt och likgiltigt men med en viss stålklang i rösten:
Andersson har begärt pension från och med första januari. Det ska han naturligtvis få. Jag tänker att Louis kan ta hans plats. Saken är avgjord, men jag ville i alla händelser underrätta dig.
Kurt, med armbågen stödd mot knät, hakan i handen, såg hastigt upp på henne och lika hastigt åter ned i golvet. Modern betraktade honom oavvänt och för varje tyst sekund steg hettan i hennes ögon. Slutligen yttrade Kurt sävligt:
Jag antar, att gubben Andersson inte gjort särdeles stor nytta på de sista tio åren. I gengäld får vi väl hoppas att den andre inte kommer att göra särdeles stor skada.
Tystnad. Fru Ingeborgs vänstra hand släppte plötsligt sitt tag i linjalen. Båda armarna föllo slappt ned och huvudet sjönk mot bröstet. Kurt spratt till. Han rätade upp sig och
227
