Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

har gjort. Och när de sagt mig det, har jag vanligen inte varit stort klokare för det; men i alla händelser tillräckligt klok för att säga: Förlåt! Och då ha de endera förlåtit mig eller också inte förlåtit mig. Och sen har den saken varit klar. Nu vill jag ha besked. Har jag gjort någonting galet eller har Sussi helt enkelt tröttnat på mig? I senare fallet är det hela meningslöst och hopplöst. Då får vi göra slut. Jag kan inte se henne gå och trula. Jag kan inte trula själv. Man ska ha en rent förbannat stark karaktär för att kunna gå omkring och trula. Saknas!

Hemkommen började fru Ingeborg en timslång vandring genom rummen. (En vandring som längre fram skulle förläggas till gatorna.) Kurt var borta, Sussi var borta. Tysta Marie dök som vanligt fram ur någon vrå, tassade omkring, försvann, återvände, ständigt med sysslor för händerna och ständigt mumlande en ramsa, som denna gång löd: stackars unge — bara barnet — tro det känns — stackars unge — Utan att medvetet lyssna till hennes mummel började fru Ingeborg snart upprepa samma ramsa: stackars unge — bara barnet — tro det känns — — Hennes tankar sysslade oavlåtligt med ”vissheten”, som förblev lika viss och i lika starkt behov av att styrkas. Hon byggde den på fyra fasta punkter. Den första var de båda ungdomarnas ”tydliga förvirring” vid mötet, den andra deras ”otroliga kallblodighet” då de vid gathörnet upptäckte den förföljande och inte låtsades märka henne. Man kunde tycka att dessa båda argument bort slå ihjäl varandra — kallblodigheten betaga förvirringen dess betydelse eller vice versa. Men ingalunda! Ty då vissheten om deras brottslighet redan baserats på förvirringen, blev kallblodigheten ytterligare en stöttepinne. De äro till den grad brottsliga att de äro förhärdade — alltså behöver man åtminstone inte betvivla att de äro brottsliga.

236